Aftonbladet – 6 juni 1851, sida 2

Anders Andersson från Skaraborgs län hade ej när1 arit i utskottet vid afgörandet om förslaget, men anig det i sin helhet förkastligt och ville ej derpä : villa mänga ord. Af reservationerne deremot vore r Brinks ej annat än ett upplifvande af Kongl. Maj:ts id sistl. riksdag afgifna förslag, men Bengt Gudwundssons borde blifva ständets gemensamma tanke, ndast med den förändring att säväl folksom landsng må väljas i landsorterne. Anders Eriksson från Elfsborgs län skulle för sin el ej tveka att antaga hvilket förslag som helst, blott et medförde ringaste förbättring, och sävida man unde förutsätta de öfrige ständens medverkan, men ere riksdagars erfarenhet hade visat, att ridderskaet och adeln samt presterna ej kunna förmäs att anaga nägot som innebure den minsta förbättring. Hur örhöllo sig dessa ständ med det från är 1840 hviande förslaget, huru med reformvännernas, huru med epresentationskommitteens, huru slatligen med det ill denna riksdag hvilande? Man kunde deraf skönja tt huru mycket bondeständet concederar eller låter emka med sig, blifver dock intet förslag som ej är ämre än det närvarande antaget, förr än tiden är nne dä såväl det ena som det andra, huru frisinnadt let än mä vara, skall gä igenom. Det nu framlagla och af ifrågavarande 2:ne ständ biträdda förslaset, huru är det beskaffadt ? Månne grundprinciperne leri äro olika med dem vi äga? Männe ens arbetsrdningen blifvit lättare eller nägon annan vinst deraf can skördas? Han yrkade äterremiss å memorialet ned afslag till utskottets förslag och tillstyrkande af Bengt Gudmundssons reservation, med den förändring att om landstinget väljes i orterne, valet må ske genom elektorer eller af desse utsedd valnämnd, som finnes qvar flere är. Pehr Hansson från Wermland anförde skriftligen det han, med tanken på alla de olyckor, som vår murkna, nationens krafter splittrande och förlamande ständsrepresentation utsär öfver landet, skyndat att teckna sitt namn under Bengt Gudmundssons i dess reservation afgifna förslag. När bondeständet den 18 December förlidet är diskuterade det kongl. representationsförslaget, yttrade han ä egna och kommittenters vägnar det hopp att man från högre ort mätte erhälla ett nytt förslag till pröfning, helst en af konungens rädgifvare redan vid 1844 ärs riksdag förklarat att reformen ej får falla. Det ser dock utsom regeringen misströstade om möjligheten af reformens genomdrifvande, sedan det byräkratiska och penningaristokratiska förslaget, som hvilade sedan förra riksdagen, fick en så snöplig ändalykt. Han ville dock ej klandra regeringen derför, men upprepande de orden: reformen kan ej falla! önskade han att de som inbilla sig för alltid skola qvarblifva på sina sjelfskrifna platser inom representationen, mätte påminna sig detta uttryck, och han ville tro att de ej skola hafva den halsstarrighet att längre sätta sig emot hela nationens tydligt uttalade och af sjelfva regeringen sanktionerade önskan. Han erkände det förtjenst fulla i grefve Lagerbjelkes förslag och de ganska ge. nomgripande förbättringar det föreslär, men det till fredsställer föga nationens fordringar då det bibehäl ler ständsindelningen och utesluter all möjlighet a allmänna val. Hr Brincks förslag kunde knapptkal las annat än det redan förkastade kungliga förslage och skulle möjligen utkasta en farlig snara för sven ska folkfriheten. Grundas representationen deremo på de principer som uttryckas i Bengt Gudmundsson förslag, är det säkert att ett nytt lidehvarf af andli; och materiel uppblomstring skall uppgå för fädernes landet. Mä man endast kasta en blick på grannri ket Norge och eftersinna hurudant dess tillständ va före konstitutionens antagande och huru det på ärer sedan 1814 förkofrat sig, och man skall genast hafv: de ögonskenliga fördelarna af en demokratisk repre. sentation framför sig. Må ingen invända att Norge för närvarande oroas af ett på djupet jäsande miss nöje, ty derpå svaras att detta missnöje upphör så snart representationsrätten blifvit än ytterligare ut sträckt. Han önskade äterremiss och antagande a Bengt Gudmundssons förslag säsom gemensam tanke på det fäderneslandet en gäng mä lösrecka sig frå sin nuvarande representations förderfliga band, res sig ur sin vanmakt och känna att det är eft land, et folk, och alldeles icke en oförenlig sammanhopning a till intressen vidt skiljaktiga stånd och klasser. (Forts. I