Aftonbladet – 6 juni 1851, sida 2

medborgerliga rättigheter oeh om nystan af all med samhällsordning förenlig frihet i användandet af kunskaper och arbetsskicklighet? I sanning, dessa fordringar äro lika oväntade som obetänkta. Man kunde visserligen invända emot förändringen, att den lag man önskar sälunda afskaffa är så ny, att dess verkningar icke hunnit tillräckligt visa sig, ehuru jag vägar pästä, att de för den tänkande och fördomsfria delen af folket redan tillräckligt visat sig välgörande; men jag vågar derjemte påstå, att den nu gällande lagen redan är nog gammal, för att ej kunna borttagas, utan att kränka nära nog en hel ung generations rätt. Redan innan 1846 ärs förordning utkom hafva nägra yrken varit befrriade från mästerskapstvänget, och de, som genom dden blifvit det, hafva dock snart i fem år varit det. — Man kan säledes antaga, att dels förut, dels nu, en gganska be. tydlig personal ingått i desamma, under förrsäkran att vara och för sin del blifva befriade från detta band, hvilket i min öfvertygelse snarare borde afskaffas för alla, än äter utsträckas till flera. Eller hafva vi icke sett de handtverk, som blifvit frigjorda derifrån, t. ex. garfverier, färgerer, vagnmakerier m. fl., under benämning fabrike;, tilltaga så väl i välständ som skicklighet. Åt dem hafva egnat sig dels förläggare med kapital och kunskaper, dels ynglingar med god uppfostran och underbyggnad; lät dem hafva föräldrar i bättre samhällsvilkor öfverlemnat sina söner och i följd af allt detta har en bättre ställning inom dem uppstätt. Men dessa handtverk äro alltför få, att emottaga den del af det unga slägtet, som skulle villigt egna sig åt näringslifvet, om det erbjöd dem en friare och anseddare verksamhet, men som nu af hindren derför, så att säga, tvingas att egna sig åt embetsoch handelsbanorna, hvarigenom der en trängsel uppstär, som är skadlig både i allmänt och enskildt afseende. latt utvidga antalet af dessa handtverk vore en verklig välgerning, som lagstiftaren gjorde ät låde staten och familjerna. I Huru ser det deremot ut i de handtverk, der ännu vissa prof och läroår erfordras? I allmänhet lefva de Jett tynande lif, om ej händelsevis en och annan ung och driftig man lyckas ställa sin rörelse nästan på fa-briksfot. I dem insättas nästan inga andra. barn än -isådane, som sakna föräldravärd eller den umderbyggnad, som erfordras för att draga nytta af slöjdoch ; söndagsskolorna, och de som ditsättas hafva sällan -Iden särdeles fallenhet för yrket, som är önskvärd och nödig, emedan slumpen oftast bestämt deras öde. De vandra fran det ena yrket till det andn; och dä -Ide slutligen stanna i ett säsom gesäller, si ega de möjligen någon arbetsfärdighet, men salma oftast johjelpligt all verklig konstskicklighet, all aristisk förJmäga och alla de ekonomiska kunskaper, som erforjdras för att ordna all större handtverksrörelse. Säsom det ännu är, kännas säledes olägenheterna laf de qvarvarande skräbanden, derigenom att de bilej dade klasserna icke ingå uti en stor del haandtverk, -!till hvilka de eljest säkert skulle egna sig, hvaremot de blifva till stor del tärande medlemmar i samhället. Föräldrarne insätta sina barn i handeln, eller f skuldsätta de sig för deras studier, hvarigenom, då -!de högre läroverken egentligen afse embetsmannat och prestbildning, en skara embetssökande bildas, -!hvaraf en stor del, dä de en gäng på gamla dagar t få en tjenst, äro så skuldsatte, att de sällan blifva s moraliskt goda menniskor och pälitlige tjenstemän. Zz Jordbruket, som behöfver armar, saknar deremot de -många, som, utan förberedande kunskaper:, inkasta -isig i handtverken, för att der tillbringa ett: hopplöst r lif, i ständigt beroende af andra, äfven-omi de uppi hinna mästerskapet; ty utan förlag, utan förtbindelser, 1 utan kännedom om yrkets, sä att säga, yttre ekonomi -I— konstförbättringar och fördelaktiga uppkköpsoch ; lafsättningsbruk, m. m. — äro och förblifvra de änÄ dock endast trälar åt dessa kapitalister, som de så enfaldigt äflas att afhälla från handtverkslifvet, men -I hvilka likväl deri skulle kunna gagna, på det för allt f folket lyckligaste sätt, genom de förbättringar i tillverkningssätt, de kunna ästadkomma; de mänga händer de kunde sätta i rörelse; de billigare priser de kunde lemna, 0. s. Vv. Inom handtverksklassen klagas öfver den fattigdom, som i allmänhet skall räda, och för hvilken man skyller de sednare författningarne. Men har då ej samma klagan förts i all tid, äfven under skrätvänget? De fleste mästare inom rikets städer, när hafva de väl haft större förlag än de vanligen afyt; tra vid första marknad, der de med en ringa förhItjenst, ofta utan, afsätta sina tillverkningar. l1Få hafva -Iderigenom så mycket förlag, som behöfves till dess alde för nästa marknad fått något äter färdigt, ty lef-nadskostnader har fordrat sin del. Snart äro de äter eli skuld — och vanligen på allt svärare vilkor. Slutligen stanna de redlösa ändock i kapitalistens händer; tmen detta sker då, icke i den tid dä de ännu hafva ikraft och framtid, utan då de redan börjat digna unilder de bekymmer, som deras osäkra ställning ädragit ildem. Huru många tusende familjer skulle icke varit lyckliga och burgna, om deras stöd såsom duglige n I verkmästare och ordentlige gesäller arbetat åt förlägelgare med kapitaler och kunskaper, i stället att un-Ider ett falskt sken af att vara egna mästare, saknat rlbäde förlagets kraft och kunskapernas biträde? Svaret härpå kan dagligen erhållas af mängsa arma, som, förledda af falska förhoppningar, länge trott att rskräordningar och bönhasjagter kunde trolla 1fram ett 1-! välständ, hvilket blott arbete, underbyggnad,, sedligSI het och sparsamhet kunna frambringa. 1 oJag anser såsom en pligt emot mina medborgare, t-I emot de orter jag representerar, ja emot sjelfva dem, som ännu dåra sig med hoppet att skrätväng skulle illättare förskaffa dem arbete och arbetsförtjenst och til välständ, att bestrida utskottets förslag i detta afseirlende, ty det skulle neddraga de nu sig förkofrande la handtverkare i samma sorglöshet, samma armod och samma oförmåga, som de, hvilka ännu dväljas i lemf-lningarne af det gamla skräväsendet. De skulle, li-Ikasom dessa, få sämre arbetare, svårare arbetsförufltjenst och förlora det lif, den friska kraft, som de nu börja utveckla. Om man ej vill utsträcka befri3lelsen för mästareprof till alla, må man åtminstone tt förblifva vid hvad som nu finnes stadgadt. Detskall hlsnart öfvertyga enhvar, att detta i framtiden bör blifva a-lag för alla. nt Hvad angär den ändring, som i .23 moma. 1 bliförlvit tillstyrkt, äsyftande en skärpt kontroll på nnästare2; profven, anser jag att allmänheten längt säkrare utr, jöfvar kontrollen efterät. Konsumenten är den säkraniste kontrollören. Hvad säkerhet lemnar väl mästarei-Iprofvet? Hvad betyder ettstycke, som han sjelf gjort, as lom han sedan såsom mästare begagnar däliga arbei-itare och däliga materialier o. s. v. Att lemma den n Isökande till förutvarande mästares godtyckliga bedömande, hotar den enskildes rätt. Och om äfvwen an;r dre deltaga i bedömandet af profven, så känmer en eIhvar hvad inflytelse pmännen af facket gerna utöfva dlvid dylika frägors afgörande. Huru mänga skickliga je gesäller hafva icke genom afundsamma besigttningsnimän af yrket, blifvit uppehällna och huttlaide och r sedan de i väntan på utgången fördrifvit sin tid i 1sällskapandet med blifvande embetsbröder, slutligen r-1då de för mästareprofvet inbesparade penningar tagit r slut, varit redlöse och arbetslöse, ofta förstörde till 1-ilynne oeh seder? Det är detta förhällande och den tlopälitlighet i uppfyllandet af ätagne arbetsförbindelttlser, som till stor del vällar att handtverkerierne i stäpIderne vida mindre anlitas än de eljest skulle blifva g-Idet. Många förmögna familjer, i synnerhet på laninÅden, inskränka sina behof för det obehag det medför ja latt hafva med dem att göra, dä vanligen förskotterna ilblifva det vissa och arbetets fullgörande det wovissa. sov b! IR lad