Aftonbladet – 4 juni 1851, sida 2

En helig allians i miniatyr. Det har hos en och annan af allmänheten ej kunnat undgå att väcka uppmärksamhet, att en viss magnetisk sympati på den sednare tiden icke otydligt förrådt sig hos Posttidningens store Carl Johan — eller rättare Johan Carl — för den store Franz i tidningen Folkets röst. Uti de bekanta så kallade fetstilsreferaterna i Posttidningen har nemligen allt som angått skriftställeriet i den smutsiga folkrösten, blifvit behandladt med en lenhet, ja till och med en viss ömhet, som i hög grad frapperat mången. WSärdeles märkbart var detta för ett par dagar sedan i några reflexioner, som Posttidningen gjorde öfver Aftonbladets anförande i anledning af den Franz-Sjöbergska tidningens ytterliga skamlöshet, att med sina lögner söka förgifta äfven de innersta familjeförhållanden. Aftonbladet yttrade i anledning af detta nya prof på Folkröstens oförbätterliga arghet och lögnaktighet, att för hr Franz numera icke tycktes finnas något annat korrektiv än det, som Franklin omtalar i sitt yttrande, att käppens frihet måste läggas bredvid pressens frihet, med hvilket sednare naturligtvis förstås just ett sådant obegränsadt sjelfsvåld och förakt för all grannlagenhet, som nu framträder i Folkrösten härstädes. Detta yttrande uttryckte också visserligen icke annat, än hvad tusentals personer redan länge upprepat, sedan man till och med sett oförsyntheten gå så långt, att hr Sjöberg ordentligt skrutit öfver att hans lögner och skandaler skaffat honom en ökad afsättning, som vida mer än betäcker de böter, hvartill tidningens ansvarige utgifvare blifvit dömd för upprepade brott emot tryckfrihetslagen och lögnaktiga anfall på andras medborgerliga namn och rykte. Under dessa förhållanden och sedan hr Sjöbergs tidning den ena gången efter den andra blifvit känd saker till ansvar såsom både lögnare och smädare, måste det följaktligen vara oväntadt att se någon publicist med hederskänsla äfven indirekt framträda såsom bundsförvandt åt ett sådant subjekt. Men man känner då icke hr Johan Carli Posttidningen, sedan den tiden då han var en af redaktörerna i det urbana Svenska Biet, hvilket icke sällan var sådant, att det i sin ordning mången gång kom en och annan att tänka på det Franklinska yttrandet. Posttidningen har nemligen ej försmått att begagna tillfället till insinuationer mot Aftonbladet i så fullkomlig fetstilssmak, att de äro värdiga en riktig kältring, men icke en gentleman, som hr Johan Carl likväl pikerar sig af att vilja anses för. Men den officiella skall väl också någonting göra för att visa sin erkänsla för det kraftiga understöd, som hr Franz Sjöberg gifvit vederbörande genom sin stora konst att förvandla den begärda anslagssumman till möbleringen af H. K. H. Kronprinsens våning från 161,000 rdr bko till 16,000 rdr samma mynt: en liten volt, som icke härrörde af tryckfel, emedan det icke sedermera rättades, men som gaf ett förträffligt tillfälle att formalisera sig öfver den opposition, som kunde göra afseende på en sådan obetydlighet. Serskildt intressant blir denna Folkröstens lyckliga ställning till Posttidningen när man derjemte tager i betraktande den lika förtroliga stälining, hvari hr Franz Sjöberg å en annan sida befinner sig till polisbetjeningen, och hvilken nu sträcker sig ända derhän, att en af hans såkallade ansvaringar väljer poliskommissarier till jurymän, naturligtvis under förhoppning att de skola fria honom.