Aftonbladet – 30 maj 1851, sida 2

Riksdagen. RIDDERSKAPET och ADELN företog i onsdags ftermiddag de serskilda förslagen till stärdets genensamma tanke i representationsfrågan. Dervid örekom först friherre Raabs projekt att antaga hr 3rincks reservation med vissa modifikationer, såsom tt representationen skulle sammanträda hvart tredje r och de 70 ledamöterna väljas länsvis, säsom stånlets gemensamma tanka. Hr Tersmeden börjacde attacen på detta förslag. Efter honom följde friherre jederström, Clas Rudolf, som menade att det Brinckka förslaget egentligen var detsamma som det i Deember begrafna kongliga. Han ville derföre afhälla ig från alla omdömen derom, men hemställde om et vore rätt och konseqvent att under samma riksag uppgräfva den sedan vinterns snö slumrawmde, för tt nu i värens grönska väckas till nytt lif. För öfigt citerade friherren både Ludvig den fjortonde och samartine. Baron Raab tyckte dock att friherre Celerströms vackra poetiska ord uttryckte ganska proaiska tankar. Hr Lagerhjelm menade, attfriherre Raab var inom Riddarhuset alldeles ensam om sitt förslag, hvarpå denne förklarade sig vilja utjöna sälant genom yrkande på votering. Hr von Hertmanslorff ansäg den Brinckska reservationep grundlagstridig och hr Brinck hafva gätt förbi utskottet. Hr . H:s mening var nemligen, att endast hvad wtskottet illat kunde i fråga om grundlagsförändring få framäras till Ständerna; ty hos dem egde ingen annan in Konungen eller Konstitutionsutskottet göra förslag ill sådana förändringar, Emot denna åsigt uppträdde ar Cederschjöld med kraftiga protester. Ham kunde icke finna, att det borde vara någon ledamot: i Konstitutionsutskottet förmenadt att säga sin tanlke, och dä så var, måste han ocksä ega rätt att få den till protokollet. Och hvad han egde rätt diktera till protokollet, det mäste också kunna fä ätfölja majoritetens beslut, för att som reservation i sammanhang dermed tagas i öfvervägande. För öfrigt var hr Cederschjöld icke af frih. Raabs äsigt i hufvudsaken. Hr von Hartmansdorff menade att det stridde mot grundtankan i Regeringsformen, att en reservant skulle få komma med ett från utskottet helt och hället skiljuktigt förslag. Nu uppgaf frih. Raab, att han uti sin hand höll Konstitutionsutskottets vid 1844 ärs rikslag gifne förslag As 26, hvilket var ätföljdt af en reservation af hr v. Hartmansdorft sjelf, som under den riksdagen var ledamot af detta utskott. Hr von H. förklarade detta sälunda, att han dä sjelf var motionär i frågan, och att reservationen blott innemöll anmärkningar i detaljer. Hr Cederschjöld refeererade sig nu till 56 Reg. F., för att visa det hr von Hartmansdorfts tolkningssätt af en riksdagsmeans befogenhet icke dermed öfverensstämde, och hr Dalman påminde, att Adeln vid 1840 ärs riksdag med hr frih. Palmstjerna säsom landtmarskalk framställt en mot Konstitutionsutskottets alldeles motsatt grundprincip säsom sin gemensamma tanke och äfven vid de två följande riksdagarne hade ingen sådan tolkming af grundlagen, som hr v. H. nu ville drifva igenom, blifvit använd af de dävarande landtmarskallkarne. Tal. ansäg det derföre anmärkningsvärdt om dlen nuvarande landtmarskalken skulle, i olikhet mesd sina tre aktade företrädare och de tre öfriga talmaännen vid denna riksdag, hvilka redan i denna fråga utfört hvad frih. Raab här yrkade, vägra proposition ppå friherrens förslag. Landtmarskalken förklarade dock, såsom han redan vid början af öfverläggningen om detta Konstitutionsutskottets förslag tillkännagifvit, att han af grundlagen ansäg sig förhindrad att till öfverläggning framställa annat än hvad utskottet föreslagit. Friherre Raab vädjade till ständet, som med 88 röster mot 27 gillade landtmarskalkens vägran, Hr Printzensköld hade ocksä föreslagit en gemensam tanke, utgående på att sjelfskrifvenheten icke mätte upphöra. Vid diskussionen härom yttrade sig grefve af Ugglas med värma för Adelns ordfasthet och vidblifvande af sitt beslut 1840 om sjelfskrifvenhetens afstående, och hr Rosenblad samt grefvee Anton Gyllenstolpe talade bäda I samma syftning. Deremot hade baron Stedingk och grefve Björnsttjerna åtskilligt att säga emot 1840 ärs beslut, hvaruti de icke deltagit. Det Printzensköldska förslaget föll för stormande nej-rop. Hr Carlheim-Gyllensköld var den tredjei ordningen, som framställt förslag till gemensam tanke i ätskilliga momenter. De tvä första blefvo dock underkända. Längre hann man ej tills midnatt, dä. plenum ajournerades.