Aftonbladet – 22 maj 1851, sida 3

Emedan stadgarne icke efterlefvats, så hafva Jolägenheterna deraf icke kännts, j Iman återkommit till den fordna sönderstyckL i vudbonde haft reda på alla delegarena i en ) 1 1 ,I bonde hafva reda på alla delegarena i en be-fda eller med svett och möda förvärfda jordtro äcken, hvarigenom det kan hända, att enJot dan liten jordegare, sedlig, arbetsam, för-hr öjd och icke skyldig en skilling till någonlrar venniska, blir med hustru och barn en husill främling i sina fäders land, och kan icke de itta sig ned på en sten eller en torfva, att ke någon kommer och säger: Här får dulRö ske sitta, ty stenen eller torfvan, på hvilkenocl u sitter, är min, Men han får ju betalt för sin de; ord, invänder man. Härvid anmärka vi, att fn an först och frimst icke får sjelf bestämma hä riset på sin egendom, hvilket strider emotlso 1 naturlig rätt; sedan tvingas han att afhända ig en oförgänglig egendom (jord) emot enve ögst vansklig och förgänglig egendom, somli. r penningar. De äro till värdet vacklandel;y ch genom bedrägerier och dylikt lätta attlir: örlora, i synnerhet för en bonde, och ännulfö ittare att förstöra — och dessutom skulle vilnå äl vilja fråga: hvad han skall göra med peningarne? Skall stadgandet om besutenhet, br åsom den minsta jordegendom som någon ju år ha, konseqvent tillämpas i Dalarne, så fårka u en sådan f. d. mindre jordegare, med sin ndfångna löseskilling i handen, i alla fallin-hc renstädes köpa sig en hydda eller ett hem. 1 Ian har icke en gång medlersta och södra ; Sveriges uslingars tillflykt att blifva stattor-lac vare; ty med undantag af bruken finnas härlB nga possessioner, der statfolk behöfvas. Mm Vi förutsätta alltid, att afsigten med en förfö attning är god. Vi hafva derföre försökt att försätta oss in i den personens tankegång, l, som nedskrifvit den nu klandrade författnin-lpc sen, och vi bekänna, att vi icke kunnat finna gen någon annan tankegång än denna: Om de en jordbrukare skall kunna berga sig, så skall lp ;han ha så stor egendom, att han derpå kanl,, föda en häst, fyra kor och några får och LE getter. Af Mora eller Rättviks socken kan mu bildas t. ex. 400 sådane besutenheter.g: På dessa 400 besutenheter kan nu 400 hus-ll!e håll väl berga sig och blifva ett lyckligt och svälmående folk,. Alldeles! Men nu har Mora socken icke blott dessa 400 hushåll, utan äfven 400 hushåll derutöfver. Vi skulle vilja taga oss friheten fråga en sådan författningsskrifvare, hvar vi då skola göra af dessa 400 öfverloppshushåll? hvaraf de skola lefva? Ih Något annat svar finnes icke än detta: Delg skola deporteras, eller, sedan de ätit upp lö-lä seskillingen för den afträdda jordandelen, r svälta ihjel på landsvägen. s Vi äro således af den tanken, att storskifd tet, om dess stadgar skola stricte tillämpas , kommer att verka högst menligt på en oräknelig mängd af den fattigare befolkningen. Dalarne har hittils icke mycket varit besväradt af hvad man kallar löst folk; ty nästan hvar och en har haft någon jord och varit bofast; men om tusendetals mindre jordegare skola lotta om besittningen af det hela; och dessa af statsekonomiska skäl skola drifvas från hus och hem; så måste derigenom uppkomma en alltmera fattig och demoraliserad folkmassa, som icke mer vet af de heliga band, som hittills qvarhållit Dalkarlen vid den magra men ändå så älskade fosterbygden. Men dessa stadgar rörande storskiftet — tillämpas icke. De äro i sig sjelfva så våldsamma, att de icke kunnat tillämpas. Konungens befallningshafvande i Stora Kopparbergs län har blundat och blundar af pur mensklighet och humanitet. Öfverallt köpas och säljas delar i besutenheterna till andre än sådane, som förut ega andelar deri; och någon lottning om det hela har icke, så vidt vi känna, någonsin egt rum. Detta är ett ytterligare skäl till dessa orimliga författningars upphäfvande. När nu riksdagsmännen Lars Olsson och Gezelius väckt motioner om ändringar häruti, så ha de uppträdt i det hedrande kallet att vara förespråkare för de små af sina landsmän. Desse riksdagsmäns politiska tänkesätt må vara hvilka som helst, så ha de här uppträdt i en rent mensklig sak, och de äro derföre för sitt åtgörande all ära värde. Frågar man, hvarföre en sådan förändring icke förr blifvit föreslagen, då storskiftet redan fortgått under cen tid af 40 eller 50 år, så kunna vi derpå icke lemna något annat svar än detta: 0 Oo 4 9 MM 4 vn MM AR de ed VU rt MR RR AS gt br—VA Men, — säger man — om man släpper efter dessa stadganden, så är all frukten af storskiftet förspild, och inom några år har ningen. Härpå svara vi, att, såsom hittills, en hufsoldatrote, så skulle hädanefter en hufvudsutenhet, så att besutenheten i evärdeliga tider skulle utgöra ett helt för sig. Skulle man ock återkomma till den fordna sönderstyckningen, så vore det i alla fall bättre, än att den grymma orättvisan skall begås, att tusendetals mindre jordegare i Dalarne skola -loskyldigt beröfvas hus och hem. HP Här är icke fråga om någonting nytt; utan det är fråga om en återgång till det gamla. Dalarnes invånare hafva af uråldriga tider haft det privilegium, att i huru små delar som helst få sönderstycka sin jord. Meningen kan aldrig vara den, att dalkarlen skall lefva af sin jord. Ingen kan lefva af den jord, som innehålles i en besutenhet. Dalkarlen behöfver en fast plats, ett hem, och det har han hittills kunnat hafva endast genom rättigheten latt i oändlighet sönderdela sin jord. Beröfvas HP r e Ar t mentet missgerning I efter 3 12 mom. honom den rättigheten, så blir han en usling i både lekamligt och andligt afseende. V. D. M. z e RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Utslag uti det andra af tryckfriketsmålen mellan boktryckaren Iljerta och ansvarige utgifvaren af tidningen Återigen Folkets Röst afkunnades i dag hos rädhusrättens femte afdelning. Ordföranden hr rådman Weser uppläste först juryns utlätande hvaraj inhemtades att juryn besvarat med ja tvenne frågo Ihuruvida den ätalade skriften för den. 29 Mars val brottslig efter 3 11 momentet tryckfrihetslagen, som ej handlar om angripelser mot enskild mans borgerlig: namn och rykte, jemförd med 60 kapitlet 5 4 2 mo ken, samt likaledes brottslig kfrihet n, som handlar om