Aftonbladet – 17 maj 1851, sida 2

råder det största öfverfiöd. Oaktadt alla priser hafva genom de mänga Kaliforniafararne stegrats till mer än dubbelt, köper man här ännu för 5 cents så mycket bananer (brödfrukt) af finaste sort, som en men: niska behöfver till sitt lifsuppehälle på två dygn. Oranger, apelsiner, citroner; ananas, chirimoya, mango, papayas, kokosnötter och en mängd andra frukter af olika egenskaper utbjudas i mängd; likaså alla slags tropiska rotvexter. Värmen stiger här ej högre än i Tyskland under varma sommardagar; aldrig så högt som i Newyork, Washington och Richmond under hetaste ärstiden. Egendomligheten hos detta sällsamma luftstreck bestär hufvudsakligen deruti, att värmegraden år ungefär densamma äret om. Alla de ettäriga vexter, som passa för en varm tysk sommar, odlas i följd häraf äfvet här; bönor, ärter, potatis, rofvor och vära käl-slag trifvas här fullkomligt. Men här finnas så många inhemska vexter, genom hvilka den europeiska köksträdgårdens alster ersättas, att man föga märker bristen på de förra. Flera smaka som potatis, andra som kälrabi, andra som gurkor, 0. S. V. Bönor utgöra en älsklingsrätt för invänarne och odlas allmänt. De i torr form brunröda, som kallas frijoles, ärö i alla spanska kolonier en oumbärlig rätt på hvarje bord. Slagtboskap, svin och fjäderfä har man så mycket man behöfver. Lägger man härtill att mänga dyrbara vextalstter fås i öfverflöd utan odling — t. ex. färgträd, mahogne, rosenträd, jernträd, kautsju, vanilj, ipecacuanha, jalappa, kopaifbalsam, cassiabark m. m. — att man äfven här kan vaska guld, men att bergen tillika innehälla jern, koppar, bly, så kan man nägot när uppskatta detta af naturen rikt begäfvade lands tillgångar. Jag är fullt förvissad — icke genom min egen erfarenhet, som är ganska kort ännu, utan genom de sammanstämmande omdömena af här länge bosatta tyskar — att luftstrecket bekommer äfven den europeiska nordbon väl och icke hindrar honom från nägot slags arbete eller besvärar honom vid landtmannagöromål. Landets styrelse gynnar isynnerhet invandringen af tyskar; den har till och med utan betalning öfverlätit jord till utvandringssamfundets i Berlin förfogande. Kort sagdt, man kan ej betvifla, att icke tyskar komma att spela en betydande roll vid det stora fortskridningsverk, som just nu pågär härstädes. Det är öfverraskande att se den stora mängd tyskar, som finnas bland de från Kalifornien hemresande. De flesta, som jag spräkat med, fara hem med en liten besparing frän guldvaskningsarbetet, men med föresats att ätervända hit. Äfven i staden San Juan vistas mänga tyskar; det är till och med ett tyskt handelshus, som i bolag med ett franskt, har af engelska regeringen arrenderat tulluppbörden derstädes. Denna omständighet föranleder mig att återkomma till förhållandet med Sam Juan. Här berättas att San Juan verkligen skall den 1 nästkommande Januari förklaras för frihamn. Skulle den för detta land så vigtiga händelsen verkligen inträffa, så får ni i Newyork nog veta det lika snart som vi här i Granada. Emellertid läter engelska generalkonsuln i Centralamerika, mr Chatfield, blockera hamnen San Miguel i republiken San Salvador vid Stilla Hafvet, under svepskäl, som en öfvermodig makt annars blott på näfrättens tider kunde begagna mot något litet svagt samhälle; det är fabeln om vargen, som beskyllde färet för att grumla hans dricksvatten nedom honom i bäeken, och angrep det för svaret att beskyllningen var orimlig. Centralamerikas sqvallerkrönika tillägger för öfrigt, att blockaden kommer att räcka nätt och jemnt så läng tid, som mr Chatfield behöfver för att grundlägga sin och en med honom förenad handelsfirmas öfvervigt vid indigohandeln i San Miguel. Man bör likväl hoppas, att de stora intressen, som den civiliserade verlden har att bevaka i detta land, icke länge skola lemnas till pris ät dylika konstgrepp, och än mindre ät det plumpa gyckelspelet med Mosquitoriket. Man har mycket ordat i Nordamerikanska staterna om detta så kallade konungarike, men dervid alltjemt begätt det misstaget att anse det säsom en verklighet. Man bör likväl veta, att hela konungadömet bestär af en ung karl, till härkomsten en Zambo — d. v. s. en blandning af Neger och Indian — som, jemte sin syster, stär under en engelsktysk missionärs uppsigt, och, om jag är riktigt underrättad, har ett ärsanslag af England om 1800 dollars, för den roll han spelar. Detta belopp omfattar icke blott civillistan, utan konungarikets hela öfriga utgiftsbudgett. Men något Mosquitofolk finnes deremot icke. Konungen och de som närmast omgifva honom tala engelska, emedan man lärt honom detta språk, och emedan han egentligen icke tillhör nägon nation. De indianer, som bebo det inre af det så kallade Mosquitia, nämna sig icke sjelfva efter nägot sädant fosterlandsnamn och tala icke engelska, ej heller förstå de nägot annat europeiskt språk, om ej på sin höjd litet spanska; om den improviserade skenbilden af ett konungarika veta de deremot ingenting och bry sig ej derom. England äter uppbär, med afdrag af den ofvannämnda budgetten, konungarikets samtliga inkomster: det vill säga hvad som inflyter för de tullar det anlagt och för den jord det afyttrar ät nybyggare. Om nägra dagar ärnar jag besöka San Leon de Nicaragua, hela statens hufvudstad. Jag tänker derifrån utsträcka färden vidare till Chinandega och Realejo, samt grufvorna i Segovia, Chontales och Matagalpa; jag får der ämnen nog till n a bref. Granada den 22 Dec. 1850. Nyss har jag träffat en tysk, som anländt med ett af de tvä ofvan omnämnda Bremer-skeppen. De flesta bland hans resesällskap hafva latit narra sig att stadna qvar i San Juan, af engelska spekulanter, som behöfva arbetare vid sina odlingsföretag och väganläggningar — hvita slafvar, kort sagdt. Mängden af de förledde gå sannolikt sin undergång till mötes. På posten i San Juan är man derjemte nedrig nog att öppna bref härifrån och förstöra sädana, som skulle kunna upplysa om verkliga förhällandet derstädes. Bland utvandrarne skola äfven finnas flera snickare. Hitkomna skulle de kunnat förtjena sina tio dollars om dagen.