P. S. Glöm icke att skicka mig violinsträngarne och maccaroni, hvarom jag bad lig. Undantagandes postskriptum, hvilket val vanska tydligt, begrep Fredrik Garnier fögr eller intet af hvad hans romaneska vän hade skrifvit till honom. Han märkte blott af dc korta satserna, liknande episteln till de Korinthier, att Henrik under de sednare dagarne måtte hafva läst någon af Victor Hugos romaner. Lyckligtvis öfvertygades han snar af några andra bref, skrifna i en mindre högtrafvande stil, samt af några franska tidningar, som kommo honom tillhanda, att hans arbete vunnit bifall. Det pris, som akademier hans hemland tillerkände honom, jemte dc beställningar, som från alla håll kommo til honom, fullbordade denna ljufva öfvertygelse. Fredrik Garnier kände sig icke svindlande. men modig och stark genom detta erkännande. Han begrep ganska väl, att ryktet icke kunde förstora hans talang, utan endast ålade honom större pligter. Han gjorde sig sjelf det löftet, att mot sig förfara vida strängare, ju mel öfverseende publiken visade honom, och ati arbeta så, att han alltid förtjenade vida mel in man tillerkände honom. Han lät icke dåre sig af konstnärsstolthet; men han fick mel förtroende till sig sjelf och hade nu medvctande af den inre kraft, hvarpå han hittills hade tviflat. Efter att hafva icke blott sett, utan äfver studerat Italien, beslöt vår unge artist att återvända till Frankrike, dit hans nyförvärfvade rykte, så väl som en hop af beställda arbeten, kallade honom. Han valde vägen öfver Milano och genom Schweiz. I dessa länder, särdeles det sednare, väntade han sublima skådespel, mäktiga intryck: han hoppades i dessa örnnästen finna värdige