Aftonbladet – 16 maj 1851, sida 2

Hon fäste sina ögon på honom med en blick, som antydde att hon ej hade förstått honom, hvarefter hon mumlade några ofattliga ord. Ändtligen blef hennes stämma mera högljudd och hon ropade med ångest namnet Franz. Förgäfves bjöd Fredrik till att lugna och tröste henne. Den själsförvirring, hvaruti hon var, ökades med hvar minut och hon började arbeta och slå omkring sig, tills hon ändtligen, utmattad af dessa ansträngningar, ånyo afsvimmade och sjönk tillbaka på bädden. Den unge målaren fattade hennes händer — de voro iskalla. Han vidrörde hennes panna — den var glödhet. Några bloddroppar framträngde mellan de hårdt sammanpressade läpparna och hela kroppen skälfde af konvulsioner. Nu nådde Fredriks ångest sin höjd. Allt hvad som på de sednare stunderna hade tilldragit sig, hade ju beklimt, förvirrat och uppskakat honom och beröfvat honom hans vanliga själsnärvaro. Plötsligt slungad in i ett hemskt och underligt äfventyr, hade hans inbillning blifvit exalterad och i detta ögonblick ansåg han allting för möjligt, utom det vanliga och rimliga. Tanken på att den unga damen kunde dö hos honom och han derigenom blifva invecklad i en affär, hvaröfver man skulle fordra honom till räkenskap, och han deremot ingenting kunna upplysa, trängde sig allt starkare inpå honom. Iastig hjelp skulle måhända ännu kunna rädda den armas lifz men — hvar skulle han finna den? Alla hans grannar voro, som redan nämndåt är, utflyttade till landet. Sjelfve portvaktaren var för tillfället borta och hade blott sin gamle sjuke far hemma. Plötsligt erinrade han sig sin vön Leblance,