Aftonbladet – 16 maj 1851, sida 2

— Oaktadt man, så länge närvarande repre-, sentationssätt fortfar, väl svårligen kan hoppas att någonsin komma till en fullt konsti-! tutionell uppfattning af vårt statslif, blir det dock alltid af vigt att tillse, huru de garantier som grundlagen erbjuder, må om möjligt kunna hållas vid lif och realiseras enligt det sunda förnuftets fordringar. I detta afseende utgör det såkallade dechargebetänkandets pröfning, eller utöfningen af ständernas rätt och pligt att yttra sig i anledning af konstitutionsutskottets anmälan om och i anledning af statsrådsprotokollernas granskning, ett af de vigtigaste momenterna af ständernas verksamhet, och det är klart, att hela karakteren af regeringens ställning till representationen och folket till en ej obetydlig grad kan komma att bestämmas af det sätt och den form, hvarefter denna granskning utöfvas. Den resumdå, som i gårdagens Aftonblad förekommer af högv. presteståndets diskussion öfver dechargebetänkandet,lemnar oss en tjenlig åpropos till några betraktelser öfver detta ämne, Såsom bekant är har det vid alla riksdagar utgjort föremål för lifliga strider, dels huruvida de serskilda riksdagsmännen äga befogenhet att yttra sig öfver några andra punkter i afseende på konungens rådgifvares förhållande under de förflutna åren, än dem, i afseende å hvilka konstitutionsutskottet specielt inkommit med anmärkningar, dels också angående formen för föredragningen och besluten. Debatten i presteståndet innehåller i detta hänseende flerå både roliga och lirorika punkter. Hr erkebiskopen har, såsom läsaren ser af berättelsen, åtskilliga gånger uppmanat ståndet att ej fatta sin tanka för hastigt, en förmaning som visst aldrig skadar. Vidare har hr erkebiskopen framställt den tankan — som äfven ofta drifvits på riddarhuset — att ståndet ej hade annat att göra i afseende på beslutet, än att vid hvarje af utskottet serskild anmärkt punkt yttra sig huruvida ståndet funne densamma föranleda till en celler flere af rådgifvarnes entledigande enligt 107 s. Öfverhufvud förekommer det oss, som om biskop Heurlin, doktor Reuterdahl och professor Lindgren voro det riktiga närmast i afseende på formen, hvaremot biskop Heurlin påtagligen synes oss hafva orätt uti den tydningen af 107 S att föreskriften: skulle konstitutionsutskottet anmärka att statsrådets ledamöter samfäldt eller en eller flere af dem uti deras rådslag om allmänna mått och steg vicke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, ingalunda häntyder på de anmärkningar som kunna göras vid serskilda åtgärder, utan påtagligen hafva afseende på det hela; en tydning hvartill man äfven sökt anledning i de påföljande orden: eller att någon föredragande icke med roväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroen;deembete utöfvat., I sammanhang härmed står äfven en annan sats, att nemligen anmärkta afsteg mot grundlagen i serskilda fall alldeles icke kunna höra under 107 S:n, utan måste antingen hänföras till den 106 d. v. s. föranleda riksrätt, eller ock leda tillingen påföljd. Det sednare påståendet vederlägges dock redan af den omständigheten att sådana anmärkningar verkligen föranledt till propositionen i stånden enligt 107 g:n. Tela detta förhållande med de serskilda slagen af anmärkningar, synes dock kunna erhålla en ganska enkel förklaring, om man icke med ilit, vill göra detsamma onödigtvis konstigt. Det är nemligen klart, att åtskilliga fall SN IR RR RR erirranne 7s RARE BR rr EA RA