Aftonbladet – 15 maj 1851, sida 2

Presteståndet i Dechargefrågan. Till en början anhöll herr erkebiskopen, på det liskussionen icke skulle bli alltför sväfvande, attden måtte inskränkas till yttranden öfver hvarje anmärkningspunkt särskildt. Biskop Heurlin var med derom, men yrkade att man mätte stanna vid diskussionen och icke fatta nägotbeslut förrän alla punkterna voro diskuterade. Doktor Reuterdahl instämde. Ett motsatt förfarande skulle vara att opinera om ssärskilda regeringsätgärder. Det kunde hända att: en vunkt, i och för sig betraktad, icke föranledde näsgon utgärd, men att alla sammantagna kunde leda dlerill. Hr erkebiskopen bad att ständet ej måtte fatta in tanka för hastigt i fråga om föredragningssättet. Professor Lindgren hemställde om ieke föredragrinsen kunde tillgå nu som förr, nemligen så att jroposition först framställdes vid hvarje punkt särskilt, och sedan öfver dem samfäldt, huruvida de föranledde nägon ätgärd enligt 107 R. F.; professorn ansäg utskottet som referent blott, och att ståndet egde drasa sina slutsatser af dess meddelanden. Hr erkebiskopen upprepade sin varning, att man icke alltför hastigt mätte fatta sin opinion i frågan. Biskop Hallström förklarade sig instämma i professor Lindgrens äsigt. Biskop Heurlin vidhöll den tanke han redan vid 1828 ärs riksdag yttrat; han ville att utskottet skulle ha utlåtit sig huruvida det funnit anledning till den ätgärd 107 föreskrifver, eller icke. Man mätte fritt opinera för och mot, om de sex punkterna; derunder bildade man sig det omdöme, som till slut skulle uttalas. Man kunde t. ex. vid en eller annan punkt gerna säga att den vore smäåaktig — jag säger det icke, reserverade sig herr biskopen; utskottet är icke öfver det klander, som kan yttras under en diskussion, men det är öfver klandret genom beslut. Biskop Holmström ansåg ständet icke befogadt att säga att utskottet gjort rätt eller orätt i att framkomma med den eller den anmärkningen. Så skedde väl vid förra riksdagen och till nägon del äfven 1844; men det som ej vore förbjulet i grundlagen, vore det derför tillåtet? Att först säga att en rädgifvare ej iakttagitrikets sannskyldiga nytta, och sedan kanske förklara: vi ge nåd, voe icke den rätta proceduren. Men det berodde på Ir talmannens pröfning huruvida proposition skulle franställas vid hvarje punkt, hvilket visserligen skulie Im den fördelen med sig, att icke alla rädgifvarne be höfde bindas vid den. anmärkning som blott gällde ea af dem — men hyilket äfven skulle leda till dubbla diskussioner. Prosten Ljungdahl fann att frägan här rörde 107 paragrafens tolkning; men eftersom dem blifvit uppfattad vid föregående riksdagar, hade mam nu blott att hälla sig till praxis och låta vidare tolkning vara. Det hela bestär alltid af delar, och mam kan ej bilda sig en föreställning om det hela utam genom delarnes betraktande; hr prosten yrkade säledes proposition vid hvarje punkt. Doktor Säve bestridde att Konstitutionsutskottet vore blott referent, och hans anmärkning gällde egentligen utskottet sjelf, som sä inskränkt uppfattat sitt åliggande. Biskop Heurlin fästade uppmärksamheten derpå, att ordalagen i 107 S: skulle Konstitutionsutskottet anmärka, att statsrädets ledamöter samfildt eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, ingalunda häntydde på de anmärkningar som kunde göras vid särskilda åtgärder, utan påtagligen hade afseende på det hela. Samma mening innebure paragrafens påföljande ord: eller att någon föredragande ieke med oväld, nit, skicklighet eeh drift sitt förtroende-embete utöfvat — som ville säga att han i allmänhet ieke