Aftonbladet – 15 maj 1851, sida 2

Riksstandens Plera i gar e m. RIDDERSKAPET och ADELN. Bevillningsutskottets betänkande N:o 4 föredrogs änyo och medhunnos af de återstående 43 till och med den 112:te. Bland de punkter som återremitterades var äfven den S1:sta, i hvilken utskottet föreslär, att i tvistiga fall vid taxeringar den mening skall göras gällande, som afser kronans rätt. Hr Printzensköld trodde att ett sädant stadgande kunde vara lämpligt för taxeringar inom städerna, men för taxeringar på landet af fast egendom ansäg talaren det kunde vara likgiltigt, emedar det ej torde komma att dervid utöfva nägot inflytande. Vid 838 S, som bestämmer sammansättninger af taxeringsmän inom hufvudstaden, yrkade frih. Cederström, att det deri förekommande stadgandet at! 10 ständspersoner och deribland embetsmän skola inväljas, icke vore lämpligt, och tycktes friherrn motsätta sig den mening, att embetsoch tjenstemän böra utöfva beskattningsrätt. Atskillige andra talare yttrade sig dock för bifall till denna ; hr v. Hart-mansdorff trodde att i Stockholm, der beskattningen ä embetsoch tjenstemän uppgär till så betydligt belopp, vore ej otjenligt att inrymma dem deltagande i taxeringsnämnd. Hr Aminoff anmärkte mot frih. Cederströms yttrande om det vanliga bruket att embetsmän, då de invalts, afsäga sig förtroendet, att detta härledde sig derifrän, att deras embetsgöromäl merendels hindrat dem, men trodde, att genom ifrägavarande lagstadgande en bättre och jemnare fördelning af bevillningen skulle blifva följden. TIlr Printzensköld önskade äfven bifall och fann ett korrektiv mot embetsmäns vana att afsäga sig, deruti att deras skyldighet att deltaga uti taxeringar genom lag bestämmes och de kunna då i fall af behof lätt erhålla tjenstledighet. Friherre Cederström förklarade nu, att har efter dessa upplysningar afstod från sitt yrkande på äterremiss, hvarefter bifölls. Den 102:dra S, rörande skyldighet för dem som blifvit valde till taxeringsmän att åtaga sig uppdraget samt om böter för deras uraktlåtenhet att inställa sig, föranledde en diskussion, i det flera talare yrkade att ej den af utskottet föreslagna auktoriteten, utan konungens befallningshafvande, vore den enda kompetente att äligga böter eller pröfva huruvida laga förfall förefinnes. Friherre Palmstjerna ansåg, at sjelfva taxeringskommitteen borde tillerkännas denna kompetens, ech icke den af utskettet föreslagna val.