Aftonbladet – 14 maj 1851, sida 2

RR OO TT TT VEEINL SA BPR nison och ännu flera styrelsens förssigtighetsmått bevisade tydligen, att stytelsem ansåg det allmänna lugnet i fara. Polisundersöjkningarne hafva gifvit den fullkomligaste dementi åt denna föreställning. De hafva för det förvånade folket ådagalagt, att vanliga gatu-uppträden kunna, genom mindre välbetänkt behandling, bringa tvenne statsmakter ur den aktningsbjudande position, somden lugna medvetenheten och pligtkänslan aldrig öfvergifva. De hafva förvandlat nyssnämnde oroligheter till det mest fullständiga flaseo. De hafva ändtligen visat hela grundlöjsheten af den fruktan, som i dem ville skådaa en djupare omstörtande plan. Styrelsen sjelf har otvifvelaktigt funnit sig om missttaget fullt öfvertygad, då den sedermera med sina gunstbevis utmärkt just dem, Hos hvilka allmänna rösten ville finna upprinnelsen till.all den oro, som, vid nämnde tidpunkt, fattade hufvudstaden. Emellertid föreföll en statshändlirtg; som i begynnelsen tycktes hafva till -syftemål att gifva styrelsen en förut saknad styrka och att I detta afseende ställa ditintilts utelblifna garantier, men som, i motsats dertill, varit synnerligen betecknande för styrelsens osäkra karakter. Kongl. Maj:t afskedade sina rådgifvare med undantag af en enda. De öfver: raskades med sitt afsked i ett ögorblick, då de ännu ansågo sig trygga på sim platser. Deras efterträdare voto till större delen män med bepröfvade, i hög grad konservativa tänkesätt och för öfrigt i allmänhet temligen främmande för statsmannävärf. Af dem skulle nu statens öden ledas. Af dem skulleallt hvad. den förra ministeren -lemmat eefter sig i ofilländadt sväfvande skick bringass till fullbordan, Jag förbigår deras afgifnar representatiousförslag, emedan jag vid ett föregående tillfälle tillräckligt talat i det ämnet och frågan derom kanske i alla fall snart återkommer. Jag uppehåller mig i stället vid de krigsrustningar, som kort efter framläggandet af Perörde förslag företogos. Det skulle föra till en-alltför stor vidlyftighet att Här skildra det i svenska riksdagsannalerna oerhörda sätt hvarpå Rikets Ständer år 1848 behandlade frågan om anslag till berörde :krigsrustningar. De lidelser, som då tycktes hafva fattat regeringen, . meddelade sig åt ständerna och att sedan tänka på ämnets lugna pröfning var förgäfves. De danska hertigdömenas ställnimg till Danmarks krona hade länge varit tvifveliaktig. Om historisk rätt borde icke fråga kumnat vara, ty erkännes ej sådan rätt, så skulle äfven tyranniet derpå följdriktigt grunda anspråk på oafbruten tillvaro. Hertigdömena voro vaksamma för bevarandet af sina politiska, privata och personliga rättigheter, och deras gamla stridigheter med Danmark uttbröto slutligen i ett formligt krig, hvars ömsesidiga bitterhet föga hedrar närvarande tids filantropiska skaplynne. Utan tvifvel har den skandinaviska ideen djupt rotfästat sig i svenska medborsgares hjertan. Utan tvifvel äger den ock en vacker, ädel och till och med välbetänkt polittisk grund, å hvilken. Skandinaviens tvänne rriken böra unna bygga varaktigare förhoppmingar om sjelfständighet och lycka, än de kunde 1 den tid, då tvedrägt, split och afund bildade deras unionella förening: Men ehuru vår regering deruppå bordt fästa billigt afseende, ehuru den derifrån visserligen kunnat under en tidpunkt af gemensam öfverhängande fara anse sig befogad att draga slutsats till svenska folkets tänkesätt, må den dock icke frånkännas sin dyrbara, oafvisliga pligt, att främst vaka öfver sitt eget lands välfärd, hvaraff natorligtvis följer. att Sveriges intressen iccke må, af pur skandinavism, helt och hållet åisidosättas. Svenska grundlagen tillerkänner konungamakten rättighet att förklara krig och sluta fred, men den vet icke af fiendtliga demonstrationer, de der icke. kunna hänföras till krig, ännu mindre till fredliga uppsåt. I allmänhet ser man hellfe en ärlig fiende än en osäker vän och denma :sednare rol -skuHe: nödvändigt ådraga sig de båda Frid onde Partiernas ömsesidiga ovilja. Att utan krigsförklaring öfyerföra svenska trupper till danska. sttaterhe, att låta dem der utan plan eller åtminsstone utan angifvet syfte bilda en bevakningskiär, af tvetydig egenskap, var icke allenast en oförsigtighet, större än de politiska öfverilningar hvarpå våra tideböcker framte exempel, utan ock ett ingrepp i folkrätten, som icke ätminstone utan öppet förklarade afsigter medgifver inblandning i en annan stats inbördes tvister, eller ditåt rigtade företag, som i mer eller mindre mån bära stämpel af dubbelhet. Med en: handling af denna besynnerliga och lyckligtvis sällsamma art började Kongl. M:ts år 1848 tillsatte rådgifvare sin konsultativa bana. Danskå nationen har uppskattåt denna handling på det sätt, man kunde väinta af dess lifliga åstundan efter aktift bistånd mot hertigdömenas frihetskamp, men denna riksdags konstitutionsutskott har icke ansett den förtjent att ens omnämnas. Utskottets tystnad förhindrär dock icke mig att taga frågan i närmare betraktande. Jag skall icke vidare orda om hela företagets oförenlighet med grundlagens bokstafliga bud. Jag sskall icke uppehälla mig med en skildring aff de vida verksammare medel, som kunnat till Danmarks hjelp, af vår regering vidtaigas, utan att blottställa Sveriges ära och utam att förbise dess sannskyldiga nytta. I. stället vill jag kasta en blick på frågans politiska sida. Vär regerings beväpnade deltagande för Danmark var en hotande demonstration, gemensam med tvänne af Europas mäktigaste stater. Både Ryssland och England hade garanterat Danmarks integritet. Ingendera kurde billigtis fordra att Sverige allena skulle derföre ippoffra sig. Ingendera kunde rimligen beära att Sveriges stridskrafter, utan allt biständ rån deras sida, skulle för Danmarks skydd nsamme exponeras. Så skedde emellertid, tan någon större synbar vinst för Danskarres sak, men till betydlig skada för Sveriges skattdragande folk. Viäfventyrade vårra vackraste och bäst disciplinerade trupper, utan att ns hafva tillskyndat Danmark någon af dess egering och folk erkänd nytta. Vi tHottställde pss för tyska staternas rättmätiga hat, utan att n gåne era tillfredsstillelsen att hava genom