Aftonbladet – 12 maj 1851, sida 3

auktorisation eller medgifvande å vederbörandes sida, blott med stöd af samma obestyrkta anteckning, hvarom ej ett enda ord fanns i det elfva är förut upprättade testamentet intaget, varit, ej allenast berättigad utan äfven ovilkorligen förpligtad, att uppträda å pretendenternas vägnar, och följaktligen icke ens kunna afsäga mig eller underlåta detta uppdrag, utan att ledas af andra skäl än öfvervägande biafsigter. Orimligheten af det förra vederlägger sig sjelf, äfven utan erinran derom, att ett dylikt exekutorskap, förutsatt till och med att det egt laglig form, just i följd af dess beskaffenhet, icke kunnat vidtaga förr än efter testators död. Beträffande åter det så vrängvist antydda, förmenta sjelfviska sidointresset, torde den upplysning vara tillfyllestgörande, att jag, icke förr än tvänne är innan Erie Dybecks 1837 inträffade fränfälle, lärde känna min hustru, som sju år före farbroderns död ännu var barn. Känner kansli-ledamoten Cedersehöld för öfrigt om merberörda anteckning var gjord af Erie Dybeck sjelf, och på hvilkas egentliga begäran hans testamentsvittnens hörande blef föranstaltadt? Att läta märka nägon tvekan härutinnan passade säkert ieke in med advokatens från början fattade plan för rättegängen, öfver hvars lyckliga, men dock alltid tvätydiga utgäng han nu tyckes glorifiera sig. Den så hänligt framstälda tilldragelsen, att jag såsom bisittare öfvervarit den omförmälda bergernärs-edens afläggande, skall jag, om laga ätal för tjenstefel i letta afseende kommer i fråga, ej underläta atträttfärdiga, men intilldess fordrade både anständigheten och öflig grannlagetihet ätt ihnvektiverna derom innehällits. När man sammanställer dessa mörka insinuationer med den, att min aktade svärfader, prosten Dybeck, hvilken städse bar den vanliga presterliga lrägten och lärer, på gamla dagar, ej ens egt näson annan, skall tillåtit sig, vid det af herrar Sahltedt och Pfeffer omvittnade tillfölle, föreställa, vid 1å redan fyllda 70 är, sin vida yngre broder Erics, i lere hänseenden ytterst olika, person, vill det synas, om en sakförare, hvilken sälunda opäkalladt fläckar undras heder, ej eger att göra sig alltför höga anpråk på ofelbar tillförlitlighet. Mariefred den 8 Maj 1851. Dan. Grundal. f. d. Rådman i Stockholm.