Aftonbladet – 10 maj 1851, sida 2

M. de Malestrac tog afsked af kaptenen, ganska nöjd med det skickliga sätt hvarpå han lyckats komma fram med detta postscriptum, som in summa var det hufvudsakliga ändamålet med hans visit. Han är ung, han är fattig, tänkte han i juct han gick;, han bör vara äregirig. Hans politiska fiendtlighetär ingenting annat än missnöje och afund, dolde under masken af hjeltemodig trohet. Jag är säker på att jag kommit honom att starkt vackla om jag inte helt och hållet återfört honom. Madame de Barjolles vältalighet skall göra resten. Välan, fortfor han med en gest å la Titus, jag har ej förlorat min dag. Ack! Florentines gamla vän var långtifrån att ana den verkan som hans oförsigtiga förtroenden frambragt i hans åhörares själ. All det som nyss hade blifvit honom sagdt om hans fiendes lycka, detta långa loftal som M. de Malestrac så artigt hållit, hade helt och hållet förändrat Hermors sinnesstämning. Hans obeslutsamhet hade upphört, hans goda känslor hade ånyo blifvit besegrade. Hämden oct hatet qvarlefde ensamma i hans hjerta. Har gick ut, och då han utan mål irrade i staden, med otålighet väntande att middagstimman skulIle återsätta honom i m:me de Barjolles närvaro, ropade honom flera röster glädtigt vid namn. Han vände sig om och märkte någre af sin: kamrater sittande vid ett bord framför et kafd, och sysselsatta att röka sina pipor, dric: ka öl cch spela bort sitt gage på piquet, en ligt det urminnes bruk, som officeraine alltic iakttaga då de lefva i provinsen. Nå väll Hermor,, frågade en af dem. vhvad synes dig om denna lilla angenämt stad, som den evige fadren haft den artigheten att lägga i vår väg och hvariintendenter haft den ljusa iddten att inqvartera oss?o Det är ett förfirligt hål! svarade Hermor