Aftonbladet – 9 maj 1851, sida 2

änka det i ett tillständ af hjelplöst betryck och elänle, eller tvinga folket att änyvo resa sig för att äfkudda oket? Man skall kanhända föreställa sig att n ny regering, uppstigen på den fallnas ruiner, skall li klokare, emedan den varnas af dess efteriöme. Möjligtvis kan sådant inträffa med en för nägo viss id vald styrelse, nien månne det sker med er moark? Har andras erfarenhet, har ens egen erhrenhet nägon varningsförmåäga på denne, och man skulle unna tillägga: huru ofta blir den enskilda menniskan klok genom detta medel? Blefdå Ludvig XVHI varnad af sin broders öde, af sitt eget, af Napoleons fall? Och Carl X i Frankrike, som sett sin äldste brors hufvud falla för bilan, som vid sin andre broders sida i ett fjerdedels sekel irråt landsflyktig kring Europa, som sett hans thron, efter bloft nio mänaders beständ, vackla för stormvinden frän Elba och störta, för att endast genom det förhatliga medlet: främmande bajonetter, kunna uppresas. och stödjas, plef han klokare? Och Ludvig Filip, Julidagwnes verk, huru uppfyllde han de om republikanska nstiutioner gifna löften, på hvilka han uppsteg på :hronen? Vi vilja icke ens äterföra minnet till aligsnare tider, och erinra huru Carl I:s söner vårrades af sin faders blodiga hufvud. Kunde ett sådant folk bibehälla samme monark med förändrade institutioner? Spaniorerne gjorde det 1820, och de inkallade franska bajonetterna 1823. Riegos och hans humdradetals olyckskamraters. schavotter, fängelser och landsflykt bevittnade klokheten i denna ätgärd. Bör ett folk fördrifva fadren, för att sätta hans son på thronen? Detta är hvad man aldraminst synes benigen till, och sädant icke utan skäl. Det hade möjligtvis kunnat låta sig göra i Sverige 1809, der thrmarfvingen var ett barn, hvilket man kunnat uppfotra i konstitutionella grundsatser. Man gjorde det Ikväl icke, för att. ej blottställa sig för den hämnd, snen. . framtiden måhända skulle vilja utkräfva på lem, som störtat fadren. Motivet var temligen. egoistiskt, men en naturlig instinkt, riktigare än uttrjcket, ledde härvid de handlande personerna. — Westmanlands Läns Tidning för dem 1 Maj innehåller en artikel i anledning af biskop Fahlcerantz. så kallade Herdabref n:o 2, hvarvid den gör åtskilliga anmärkningar, affattade i en något skarp stil, men till meringen väl motiverade. Då Aftonbladet (se n:o 102) redan infört den Fahlerantziska episteln, hvilken utan tvifvel förtjenar inregistreras såsom en i sitt slag dyrbar kuriositet, bland annat för den märkliga enfald och obekzantskap med författningarne den vitsordar, så repetera vi icke den nu ur W. L. T., wtan låta endast den. efterföljande artikeln inflyta, såsom förmodligen ur. tvenne skäl intressserande publiken: nemligen först och. fröimst för innehållets skull, och för det andra såsom utgånget från biskopens eget residens ochutvisande tänkesättet 1 stiftets förnämsta cirklar, Tidningen yttrar: Det synes klart, att denna skrifvelse är ett foster af det konservativa partiets vanliga räddhåga, och att den närmast blifvit föranledd af de i detta partis tidningar omskrikna. historierna Yörande redaktiomens af. Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning ätgärder för att skaffa. sig prenumeranter. Bedröfligt är emellertid, att se en officiell handling, utgången fråm en auktoritet, som man af gammalt varit van att betrakta med någon vördnad, innehålla så mänga mnisstag, så mycken orättvisa, och röja en så partisk uuppfattning af saker och förhållanden. Hvad man först och främst mäste anmärka om sjelfva tilltaget att utgifva en slik skrifvelse, är, att det ingalunda kan kallas riktigt, än mindre ppligtskyldigt, i det det innebär ett försök att på enskild väg hindra spridandet af skrifter, som icke försyndat sig mot någon enda paragraf af tryckfrihetslagen och derföre äro fullt lagliga. Vi kunna icke anse sådant för någonting annat än ett missbruk af embetsmannamyndigheten. Man har vidare i den ofvan anförda skrifvelseni tilätit sig nägra beskyllningar mot de påpekade 1tidningsredaktionerne af så grof beskaffenhet, att miängen blifvit aktionerad för mindre, då denemligen varit rigtade mot bestämd person. Oss veterligen gifves det i hela Sverige ingen tidning, som innehåller Läror stridande mot allt samhälles heligaste grundlvalar, om man ej så får anse det skandalblad, som djerfves benämna sig Folkets Röst, och vi uppmana cirkulärets författare, att t. ex. i Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning uppvisa en enda rad, som är af nämnde beskaffenhet. Det kan icke kallas pbrottsliga syftemåls, att på laghg väg arbeta på förbättring af samhällsformer, hvilkas oduglighet erkännes af alla, utom den minoritet, som finner sin räkning vid deras bestånd; att brännmärka de tätt och ofta äterkommande stötar, hvilka den offentliga rittvisan får emottaga från makten; samt i allmänhet verka för folkupplysning och folkfrihet. Det är vidare icke sannt, att pressen vill stifta missnöje ned samhällsförfattningen — detta missnöje är gudnås redan bäde lifligt och fast rotadt — men pressen rill upplysa om smissnöjets orsaker, och angifva medel till dess afhjelpande. — Slutligen har cirkulärets författare grymt misstagit sig om det förhållande, som eger. rum emeHan presterskapet och dess församlingsbover. Det är nemligen lång, läng tid sedan dessa sednzare voro vana att emottaga äfven sitt verldsliga vetandes innehåll ur högvördiga händer — denna period är förbi, för att aldrig mera äterkomma. Presterskapets uppförande på riksdagarne har längesedan förintat detta förtroende — och ett lika stort misstag är fjrfattarens förutsättning, att presterskapet skulle kunna utöfva något slags offieielt inflytande på Folkskolelärarnes görande eller låtande i politiskt hänseende. Vi kunna icke förstå, att dessa lärare i dylika fall subcordinera under någon annan makt än den allmänna llagen och sitt eget samvete, För vär del anse vi, aatt den bildning dessa folkskolelärare vid seminarierrne erhålla, är allt för klen ech af allt för litet praktiisk natur för att ingifva dem nägot deltagande för, elller nägon upplysning om samhällets allmänna frågor; men vi äro förvissade, att om nägon af: dem lyckas bilda sig en öfvertygelse i en dylik fräga, han visst icke skall vara nog enfaldig, att ställa sig under en uppsigt, som är komplett obefogad. Att ofvan anförda cirkulär icke kan blifva af mägon kraft och verkan i den riktning dess författare äsyftat, derom äro vi alldeles öfvertsgade. Det hade för de konservativas sak, äfvensom för det biskopligga kallets helgd och värdighet, varit bättre, att det al drig sett dagen. Deremot bör det blifva en väckeldse för de misstänkta subjekterna, d. v. s. Folkskoleldärarne, att genom läsning och sjelftänkande skaffa siig ett vetande äfven i dylika fall, och en vink om hvaad de, i fall detta sker, i en framtid kunna blifva för den stora menigheten. Men vi råda dem attisådama fall rådfråga goda böcker, och framför allt erfarenheten, men icke konservativa prester, hvilka torde hafva föga annat att meddela, än nägra gamla dogmer, hvilka rotat sig fast i medvetandet, och derur icke kunna genom nägra slags skäl borttagas, lika litet som grafrosten kan bortskuras från det deraf analupna stälet., — Vid en revy af tidningarna anse vi osss på dertill gifven anledning med detsamma böra omnämna Arboga Tidning, ett nytt blad af liberal tendens, som sedan någon tid utgifves af dervarande organisten och boktryckaren hr Wahlström. — Vi böre äfven nämna att i Halmstad nu itgifves en liten månadsskrift, kallad sTidning för Sveriges Allmoges, som kostar 1 rdr rgs för årets tolf nummer. Den synes icke vara imnad, att befatta sig med politiken, ERSTA EI SERnNnE Juridisk Principfråga. Aftonbladet har nyligen omnämnt den vidl Or 94