Aftonbladet – 9 maj 1851, sida 2

Revy al Tidningarne. Rätt och Sanning på fullt allvar. Den tidning som utgifves under detta namn har haft det egna ödet, att nästan aldrig blifva omnämnd af den öfriga pressen, oaktadt den redan varit föremål för tvänne politiska tryckfrihetsåtal, bland hvilka utgången af det första i en framtid lärer komma att väcka någon förundran; men det andra deremot var välförtjent. Under tiden fortgår bladet, hvars redaktion är inhöljd i en djup hemlighet och hvad man derom ryktesvis hört har icke precist varit rekommenderande. Vår tanka om denna tidning är, att den innehåller för mycken galla, och i anseende till partiskhet visst icke alltid rättfärdigar titeln, samt synnerligen ständigt visar ett horn i sidan till huset Bernadotte, såsom den nuvarande dynastien kallas. Detta har man isynnerhet kunnat se uti en för öfrigt till vissa delar intressant artikelserie med titeln: Svenska nationens anspråk hos huset Bernadotte, hvaruti historierna om rubelfonden, Guadelupesmedlen, skeppshandeln, Pommerns försäljning m. m. finnas afhandlade och åtskilliga nya fakta framlagda; men allt taget på den mörkaste sidan. Sjelfya föremålen för dessa historier äro dock sådana, att deras karakter framstår tillräckligt, utan att effekten deraf behöfver ökas med någon särskild firgläggning. I allt fall kan man ej neka, att berörde tidning är skrifven med talang och med en säkerhet i stilen och i språkets behandling, som visa att författaren af vissa ledande artiklar deri måste både hafva sett sig om i verlden och vara en öfvad litteratör. Vi citera t. ex. ur en artikel kallad: ideer om revolution och republik, som i öfrigt förefaller nog desperat, följande träffande anmärkning rörande fransmännens förhållande efter Julirevolutionen: Fransmännen begingo, är 1830, det stora misstaget att förtro sig ät en menniska, i stället att förtro sig ät sig sjelfva. Despotismens och den faderliga styrelsens tjensteandar framhålla alltid, med förfärad uppsyn och under jemmerfullt skriande, hvarje utsväfning eller förseelse, begängen af folkyran, förstora och utmäla den med de bjertaste färger, under det de med större eller mindre klumphändthet undangömma maktens förbrytelser och misstag. Visserligen är det bedröfligt, att folket ej kan, mer än den enskilda menniskan, frikännas från sitt slägtes fel, och att passionen äfven hos det utkräfver sin rätt. Men om man väger de nägon gång, i hänförelsens ögonblick, af folkmassan begängna ytterligheter mot de med kall blod, under full öfverläggning i ärs och seklers tid, af makten föröfvyade, dem ingen passion ursäktar, ingen okunnighet öfyerskyler, och ingen änger försonar; de suckar hennes vällust pressat ur millioner bröst, de tårar. hennes egennytta, i; hennes kalla likgiltighet framtvingat ur millioner ögon; det blod hennes ärelystnad, hennes småaktiga intressen, hennes blinda hat, hennes kortsynta beräkningar tömt på sträckbänkarna, gjutit på schavotterna, eller frossat med på slagfälten: — om man kunde väga dessa mot hvarandra, huru oändligt lätt skune ej folkens vigtskål flyga i höjden, medan konungarnes allt djupare nedsjönk i oviljans och förbannelsens dy. Undersöker man föröfrigt alla dessa utsväfningar, folkyran begätt, så skall man finna, huru liten verklig andel det egentliga folket haft deri, huru det meräöndels varit presterlig fanatism, eller oligarkiska