Aftonbladet – 8 maj 1851, sida 2

mor. M. de Barjolle och jag känna hvarandra. endast alltför väl. Den förolämpning han för långt tillbaka tillfogat mig, är af den beskaffenhet; att personer med mitt lynne aldrig kunna glömmaren sådan. En sådan glömska är endast till för svagå och kraftlösa hjertan., Min Gud, min Gud! haf medlidande med mig I utropade Florentine, hvars undertryckta tårar slutligen utbröto i snyftningar. Ni gråter, madame; edra ögon, jag förstår det nog, böra vara vana vid tårar. Jag älskar. er ej, men jag beklagarer. Jag är ej okunnig om någon detalj i ert lif. Ni äricke lycklig, ; ni kan icke-vara det. -M. de Barjolles. svartsjuka, en förtärlig, oupphörlig svartsjuka, dömer ser: till ett ensligt lif, fullt af ständiga farhågor. Ända hittills har ni genom uppoffringar, i sanning hieltemodiga, lyckats att besvärja de skadliga verkningarne deraf. Det skall icke förblifva så. M. de Barjolle är långt ifrån er s . hvad gör afståndet?. Ni vet att förtalet har vingar. Er man skall åtminstone en. gång i sitt lif hafva haft ett ögonskenligt skäl att vara svartsjuk. Jag .förstår er ej, min: herrel utropade Florentine, som trodde sig: en lek för ett bländverk. l Ingenting är .emellertid enklare. Min när-! varo hos er, medan han är frånvarande, synes ;den er dåvicke tillräcklig i-hans ögon? Det förekom mig likväl som om mitt ansigte haft den -gåfvan att. i högsta grad misshaga honom, den dersdagen då-jag mötte er båda. Hans spion: hade utan tvifvelgifvit honom ett mycket likt porträtt. Hvad mig angår, -så tviflar jag ejopå, att då hamn får vetäwdet jag haft: den oförgätliga lyckan att våra er gäst ander en så lång tid, skall hans dåraktiga misstroende genast förvandlas: till en förtvifjansfull visshet, hvadsom endast hos honom varit en obestämd fruktan. 4