Aftonbladet – 8 maj 1851, sida 2

ch apelsiner. — Östman kunde ä tfotillståndet vara i bedröfligt, vid betraktande af de dryga summor n kostat i underhåll. Om nu de sednast begärda 1edlen äro utbetalade, mäste de naturligtvis ersättas f riksgäldskontoret, men en underdänig skrifvelse orde afgifvas med begäran att Kongl. -Maj:t mätte å ministeriell väg söka få såld eller bortskänkt en esittning, som visserligen läter vacker att äga, men om bringar vanära då den hvarken kan fullt underällas eller bestå af-sig sjelf: — Pehr Nilsson önkade att ön måtte öfverlemnas ät dess innevånäre tt, fritt bruka och uppehålla; att skänka den till rysen: eller någon annan; skulle hån ej. vilja. Han yrade. emedlertid afslag 3 utskottets. hemställan. — vartling. fordrade. återremiss för .erhållandeaf nöjktig specifikation på utgifterne, — alldeles detsamma om. Henrik Andersson annars hade ämnat framställa. — Jöns Månsson fruktade att. ingen, vill ha Sanct sarthelemy, mensförenade sig. dock i åsigten om en nderd. skrifvelse, med begäran, att -man måtte. föröka fås öns bortskänkts. — And. Eriksson. ansåg, öns örsäljning, bortgifning eller-dess dåliga tillständ ej öra hit, utan endast frågan om statskontoret ägt ätt till nu åberopade utbetalning. — Rutberg, Ahers Andersson från Skaraborgs län, Ola Månsson, )stman, Johannes Nilsson. från. Bohus län, Erik Månson, Bengt Gudmundsson m. fl. talade för bifall, — strinnlund insäg,att sedan-ön genom, 1844. ärs beslut lifvit hänförd under rikets drätselverk, man nu finge tå sitt kast ochbetala. Statsrevisorerne komma framleles att granska behöfligheten af utbetalningen och idsnart väntande kong proposition om öns underäll blefveogodt tillfälle att tala om dess) tillstånd. — Uhr villedock äterremiss;. på det:ej sedan sumnan en gång är betald, statsrevisorernes anmärkninsar mä förklaras tjena till intet. Utlåtandet bifölls. Konstitutionsutskottets mem. N:o 6,. angående verktälld granskningsaf de uti statsrädet förde protokoll, öredrogs härefter. Talmannen: hade: vid. början af plenum tillkännagifvit, att så skulle skej-i anleding af talmanskonferensens dagen förut deromofatade beslut och Ständets vid ett föregående plenum jorda medgifvande, att samma konklavskulle få betämmea föredragningsdagen.; Bengt Gudmundsson och Johannes; Nilsson från. Skäne begärde väl uppskof till ästa. lördag för vinnande af ett stadgadt omdöme i let vigtiga ämnet och bestredo att Ständet-Ovilkorigen förbundit. sig att följa talmanskonferensens. föreskrift, men Svartling, Ola Mänsson och Strinnlund insägo frågan böra företågaås,; hvarjemte sekreteraren och talmannen förklarade -att. någon , proposition på ippskof ej kunde meddelas: -Johannes-Nilsson reserrerade sig emot denna utgäng; enär ärendets behanding samma dag. den blifvit tillkännagifven vore alltför brädstörtad. : Möniorialets. sex) förstå! punkter! der ;107:-5 regeingsformen blifvit åberopad skulle först till diskussion föredragas, hvarefter proposition öfver hela denna afdelning, Litt. A. skulle meddelas.b Vid punkten I, angående disposition af anslaget för fångars värd och underhåll till inredande af ett Stråft-fängelse inom Waxbergs f. d. fästning, yttrade sig Säklström antaga att ett stort förbiseende af Konungens rådgifvare i lenna del-ägt rum. -Förslägsanslag böra ej dragas Lill främmande ändamål, och att icke frågan om detta anslags: användande på Warbergs fästning blifvit underställd. ständernas: pröfning. vore att anse såsom ett för stort gravamen för att kunna lemnas oanmärkt. — Många ledamöter . instämde härmed, men Rutberg ansäg nödvändigheten att anskaffa lokaler för fångars vård och förvarande här innebära en mildrande omständighet. och trodde anmärkningen ej vara så farlig som: den af Sahlström blifvitansedd. — Strinnlund-höll väl utskottet:räkning för dess åtgärd, men ansåg felsteget ej vara sä stort eller riksförderfligt att 107.5 derföre borde tillämpas. — Petter Claesson medgaf att medel blifvit dragna från en -hufvudtitel till en annan, men som staten ej deraf: lidit skada; behofvet påkallat åtgärden, det utförda arbetet blifvit väl gjordt och cellernå ändamälsenligt inrättade, kunde han ej, ehuru gillande anmärkningen; påyrka att statsråderne -derföres borde afsättas., Sahlström skulle, sävida regeringen ej haft: att disponera öfver det stora fängelseanslaget, kunnat medgifva-giltigheten af Rutbergs och Petter Claessons åsigter. Statsråderne hade nog medbjelpate inom konstitutionsutskottet, men inomständethåde -hanzej trott att -deras lagstridiga åtgärder skulle tagasioioförsvars: För öfrigt hade han ej ännu framställt nägot bestämdt ansvarspåstägddev — Bengt Gudmundsson ansåg ut skottets anmälan vara på sin plats, och förebräelsen för medels dragande från bestämda ändamål vöre bes fogad, särdeles emot föredraganden, men han fann för egen del någon ytterlig stränghet mot samtlige statsråder här ej böra ega rum. Emot punkten Il, angående indrifvande af: böter, ädömde norska: undersäter af svensk domstol, anmärkte Svartling attcutskottet bordt, då lagarne i detta fall ännu äro allt för obestämda och sedan styrelsen märkvärdigt nog ej vidtagit nägra åtgärder dervid, föreslå skrifvelse om föranstaltande af rättelser i det ofog som å norrska sidan drifves med skogsåverkan o..d., hvadan han yrkade återremiss i denna del. — Rutberg anmärkte väl att Konungens rådgitvare kunnat tillstyrka nådig proposition i förevarande ämne, men, påminde ock att hvarje enskild äger rätt monolkcia UVIVIL — KSU VII TVFSTAradte ULSKOLICS nafva ägt tvenne syftemål med denna anmärkning: dels tillkännagifvandet af det lösliga sätt hvarpå svenska statens rättmätiga fordringar blifvit fullföljda, dels att visa nödvändigheten af en reglering i detta fall. Vid punkten III, rörande tillämpningen af föreskrifterna jangående beväringsmanskapets vapenöfningar, yttrade Sahlström, att om någon fråga erfördrade bondeständets allvarsamma begrundande, så vore det sannerligen denna. För icke längesedan fördes inoms ståndet en läng diskussion: om : beväringsmötenas resultatlöshet; ännu ändamälslösare vore-välkrigsministerns behandling med beväringsynglingarnes dragande till spridda orter och de sålunda uppkommande kostnaderna för befälets resor; ett förbiseende af allmogens lagliga rätt, af deras ynglingars helsa och välfärd, som berättigade till det skarpaste klander. — Man kan säga att större delen af ständet instämde härvid. — Svartling yrkade allvarligt beifrande af de afvikelser man tillåtit sig från 1812 års författning rörande rätten att välja vapen, hvarvid Rutberg instämde, men anmärkte -att sådant ägt rum alltsedan år 1816, utan att anmärkning derför skett mot föregående krigsministrar. — Bengt Gudmundsson påminde hurusom 1812 års förordning stadgade att beväringen skulle öfvas ettdera tillsammans med den indelta armöen, eller för sig sjelf, men ej sammanblandas med värfvade trupper, och som det sednare skett och vore af betänkliga följder, yrkade han här tillämpning af 107 ; — Sahlström fann otjenligt att äberopa lagstridigheter sedan föregående tider; sådant kunde ej nu tagas under bedömande; men det af Rutberg åberopade ständerhes svar ä Kongl. propositionen är 1848 gåfve ingen grind för nu rådande, knappt förlätliga godtycke, hvaröfver missnöjet i landet är så stort att det vore, lättsinne att ej beifra det. Han yrkade således tillämpning af 107 . — Pehr Hansson från Wermland instämde. — Anders Eriksson från Elfsborgs län lemnade äfven sin röst för en skrifvelse. med klander emot krigsministern, -hvars godtyckliga tolkning af lagarne låter befara de vådligaste följder och största missbruk: IT samma: anda talade Per Pälsson, Henrik Andersson, Östman och Odin. : Kapten., sade herr Malestrac, jag har den Hvan att. vara HNnromiädtara 3 rådan ret vr Fn