Aftonbladet – 5 maj 1851, sida 3

Man kan icke utan Ooravvisa 1 et så kallade Läsarefenomenet har sin stora närkvärdighet, och måhända dag från dag år det alltmera. När man på ena sidan ser ådana excesser bland åtskilliga läsarepartier, om Erik-Jansenisternes och mångfaldiga anres, men på den andra varseblifver de onekigen vackra frukter af oskrymtad, värdig fromet, redlighet och renhet, som äfven bland isare kunna yppa sig, känner man sig detomera tvehågse om hvad egentligen med dem rån statens sida är att göra, som religionsch samvetsfrihetens grundsattser utan tvifvel vöra tillämpas för dem, liksom för alla andra. 2mellertid måste väl svårigheter af så betänkig art, som t. ex. då medlemmar af allmosen eller i allmänhet icke-prester företaga sigR: tt sjelfve döpa barn och utdela nattvarden,!m ned åtvarning för sina anhängare att från det tar ordinarie presterskapet icke emottaga dessalsig sakramenter, visa nödvändigheten af attrege-he: ingen antingen genom någon proposition till bib ständerna, om en ny lagstiftning i och för vissa ni lelar af kyrkokonstitutionen, bringar ordning i HG dylika förhållanden, eller ock, om kyrkolagen no; cke ändras, gifver det ordinarie presterskapetivil mera styrka att kunna upprätthålla den laglsta som är, äfven om det i sina fall sker på rere igionsfrihetens bekostnad. Det sednare förar orda alldeles icke vi; men vi säga, att något-lad dera af de nyssnämnda alternativen måste om-Me fattas och utföras. För att i dessa maktpå-jmi liggande omständigheter komma till ett godt 15 beslut, är utan tvifvel första angelägenheten z att efterspana sjelfva orsaken till oredorna ochltro det onda. Härvid förekommer, särskildt förjläsarne, naturligtvis också den frågan, om tillståndet med dem verkligen och öfverhufvudjgo är sådant, som det från flere håll skildras och ej sällan med passion utmålas. När man till si deras försvar vill åberopa religionsfrihetens ar allmänna grundsattser emot t. ex. konventi-ut kelplakatet och andra tvångslagar, har dettalso! sin fullkomliga riktighet så fort man tänker 2 pl folk och personer, som i någon mån veta ee iwvad de vilja och hvad de i sjelfva verketise åstå. Ty huru kan man, utan denna förut-Igr 4, ens tala om en annan religionsföre-110 ilning än den antagna, eller för den yrka frihet — samvetsfrihet, religionsfrihet o. s. v.? Detta är ju uppenbart orimligt. Vill man göral; sig den mödan att närmare undersöka förhållandet med läsarne, i synnerhet i vissa aflägsna landsorter, skall man finna, att de (knappt d. med undantag af några koryfeer och anförare) alls icke veta celler kunna uppgifva hvad deras religionsmening egentligen är, eller hvari den i grunden skiljer sig från de omgifvandes.d De upprepa med munnen vissa besynnerliga orih dasätt och uttrycksformler: men om hvad i dem N skall ligga, hafva de ingen föreställning, eller kunna åtminstone ej redogöra derför. Att enskilde personer ibland läsarne kunna det, må man icke bestrida; men frågan är om det stora antalet. En stående artikel bland dem är att tala illa om den nya handboken, nya psalmboken och katechesen. Utan tvifvel kunna I mot dessa böcker grundade anmärkningar med skäl göras; men då är det också grundade. anmärkningar som skola göras. Anföra liI sarne sådana? För att få detta spörsmål besvaradt, förtjenar en liten brochyr tagas i ögnasigte, utkommen i Sundsvall. Den är utan uppgifven författare, men, efter hvad man snart finner, härI fluten från en kunnig och allvarlig mans penna. Skriften har denna utförliga titel: Äro de så I kallade Nyböckren verkligen orsaken till de seI paratistiska Läsarnes i Norroch Westerbotten I sförtviflade belägenhets? Eller: hafva de separata I fullt skäl att vara desperata? En fråga, förnanledd af en nyligen (1849) från trycket utrgifven skrift, kallad Några Ordn, 0. S. V.. berörande samma ämne. Förf., som kallar eig IX., meddelar i början en historik öfver läI sarnes tillstånd, och ingår sedan något nirmare i den theologiska kontroversen. Ur den förra låna vi några citater, som publiken torde finna upplysande nog i detta så mycket omtvistade ämne och derföre förtjenta af uppI märksamhet. Hr X yttrar: rå Några Ord hafva nyligen blifvit i tryck uttalade om Läsarnes i Norroch Westerbotten förtviftade Det torde böra under s, om dessal ämma med sanna och verkliga förhålj landet. Det väl kändt, att de separatistiske läsarne, i ansökningar och förklaringar, högeligen behi klagat sig öfv itt andeliga betryck; huru deras ;tsamveten kränkas af de nya böckerna ) och den deri herrskande falska läran, huru de ej afensidighet och I e Ihallstarrighet, ej af fördom och okunnighet, utan dlaf sina vä samveten och af Guds uttry a ord ijtvingas att förkasta dylika böcker och öfvergitva den I kyrka, i hvilken de begagnas. beklagligt vore, om deras anet i re sädan, j och beS väl nägon tvifla d Hyem känner hvad de eller ser hvad de s live ransakar deras hjer och pröfvar deras njurar? En 7jallena gör det i anda och g. Men af flere af yttre omständigheter och företeelser kunna ock temäjligen sanna och säkra slutsatser om deras inre beskaffenhet drag Den af den ende och rätte hjerteo-ransakaren uttala mandet af men som i dem bor och dem regerar — den regeln nemligen: af deras frukt skolen j känna dem, Il ock hafva sin till ing på de separatistiske läso och vakande, il äfven i tankar, ord och gerningar vara mycke varsamme och samvetsgranne? Äro de rätt upplys af Guds ord, födde drifne af Guds anda, s de väl ock ödmjuke, fridsamme, redlige och rätträdige samt låta säga sig? De böra väl då i sitt lefverne den frukt, som bättring tillhörer om nu detta icke är förhällandet; om de som parti befinnas ofördragsamme, Ad TT rt sitt lögnaktig n dett r, kyrka och pre sig derigenom bättre och yppare än andra nIskall man säga om sädane? Kan man ligt påstå, att äfven deras belägenhet, jus tre nya böckernas skull, är förtviflad? Nej, men aet linvänder: dylika ogudaktiga medlemmar finnas ock : roIden allmänna församlingen. Så är det ock beklagligen; likväl med den skillnad, att desse ej med samma fariseiska högmod förhäfva sig öfver andra ej sätta sin rättfärdighet uti eller räkna säsom er rosfrukt att fördömma böcker, kyrka och prester samt säledes icke regeras af samma sjelfviska, vrär.g visa och bittra anda som de förre. — För att rät känna och bedömma de separatistiske läsarne mäst man lefva ibland dem någon längre tid, följa den med uppmärksamhet pä deras vägar och beskäda dem a; allanast i deras högtidsdrägt. utan ock i deras hvar