Aftonbladet – 1 maj 1851, sida 3

O, låt mig så få gråta ut — i tårar Försmälta, och i bimmelsk bör! Ej jordisk sorg det hjerta sårar Som fick af dig sia kärleks lönt, Stuart and:des knappast. g-:dvis lyf es hens själ vu förtviflans djup allt högre och högre på silbeens trappsteg til den högsta förtju ning och han skakades der f så mycket våldssmmare som den kom oförmodad. Öfverväld gad sjönk han ned pä ett knä och sträckte sina armar mot hen e... han g ck icke till h nne... han kniböjde på afs ånd, och i desna stallning uttalade sig omedvetet den på en ging starka och för ynta känsa den trängtan och den tvekan hvaraf han uppfylldes. Han visste icke sjelf om han ropade henne eller om han ändå förnam hans närvaro; ty hon sände sig om; ev ögonblick gömde bon sitt avsigte i sina händsr, derefte: gick hon hastigt till Lozom, hon lede sin arm om barns bals och hviskade ömt: Lorerzol Loreozo frågade ej, ty han förs od — och skulle han icke förstå allt nu, då han känd: slagen al hennes hjerta mot sin panna, att Ad-laide igenkänt honon icke först nu, utan från första siund? Hon hade jigenkänt honom fåra första ögonblicket, eburu tennes tankar och kässor då oro orediga och förvirrade, men ock från det ögonblick gå hon återsåg honom, dater:de sig den nyir dagaingen i hennes själ. Allt var nu åter klart itom h-nae. Kirlekens sol hade på pytt uppgitt och mörkret vikit, grumlet sjunkit bort; ty såsom hon sit: kärleken var Isningsordet tili bheanes väsens gils, hennes ögas lju, h-nnas fötters lykta, heanes samve es ro, hennes dygds och o kulds bevarare, hennes odödighets hopp, hennes hela 1. Det finnes sådana väsen i verlden, men de dö oftast a! lett b ustet hjera. Liset fick åter ärg och b tydese för benne cch dess källor lupo hastigt genom hesnes bjra Det var som om dessa årens domning försvarat dem från att sina under Idel! eraas heta, I ksom vt en-ådrea löper fristare och stridare u:dr den usa se hiten och i jo dena djup än i dear solvarma sanden. Ad la de var räddad. I