Aftonbladet – 1 maj 1851, sida 3

y sannt är ordspråket: Tankar hafva fritt lopp; f vad vill det då säga, att de vilja tvinga folket ått), 0 i Hjertat, öch se, att det är omöjligt? De drif-lt: a dermed de svaga samveten med våld till att ljuga,lfi U att förneka och säga annorlunda, än de i hjertat fi ålla före, samt belasta således sig sjelfva med veder-!h yggliga främmande synder. Ty alla de lögner och!1ö en falska bekännelse som sådana svaga samveten göra, fi alla öfver den, som uttvingar dem. Det vore ju myc-IN et bättre, om ock deras undersåter foro vilse, att låta em fara vilse rätt och slätt, än att tvinga dem tillln jgn och till att säga annat, än hvad de hafva i hjer-iJ ut; det är ock icke rätt att vilja afstyra det onda med fi et, som är värre.r a SSc — — Ib Föröfrigt kan ej tron eller kätteriet säkrare vinnaln tyrka, än om man utan Guds Ord med blott våldju andlar deremot. Ty man är fast öfvertygad, attF etta väld ej har en rättvis sak, utan handlar emotla ättvisan, emedan det utan Guds Ord far fram, ochlb cke vet att hjelpa sig på annat sätt än blott genomls äld, säsom de oskäliga djuren göra. Ty äfven ils erldsliga saker kan man ej fara fram med väld,lv m ej det orätta förut blifvit öfvervunnet med rätta.!t Turu mycket omöjligare då, att i dessa höga ande-l!t r l (2 iga , saker handla med väld, utan rätt och Guds rd le Se fördenskull huru fina, kloka junkrar desse äro; le vilja fördrifva kätteri, och gripa saken an så, att le blott styrka vederparten, göra sig sjelfva miss-l änkta och de andra rättfärdiga. Käre, vill du för-I Irifva kätteri, så mäste du laga så, att du framför! ullt utrotar det ur hjertat och grundeligen böjer vil-4 jan; med våld han du ej göra slut derpä, utan blott!1 vifva det styrka. Hvad gagnar det dä, om du stry-l: ker kätteriet i hjertat, och blott utvärtes på tunganl: försvagar det och drifver det till lögn? Men Gudsl: Ord, det upplyser hjertat, och dermed försvinna ock l1 af sig sjelfva alla kåttereer och villfarelser ur hjerLat. 4 4 Litet längre ned heter det: Men hvad äro då presterne och biskoparne (och hvad makt hafva de)? Svar: Deras styrelse är icke en makt eller myndighet, utan en tjenst och: ett em: bete; ty de äro ej högre och bättre än andre Christne. Derföre skola de ej heller pålägga andra någon . lag eller nägot bud, utan desammas vilja och samtycke; utan deras regering är intet annat, än attl drifva Guds Ord, hvarmed de leda Christna och öfvervinna kätteri. Ty, såsom sagdt är, Christoa kan l man ingalunda regera, utan med Guds Ord allena.l Ty Christne mäste regeras i tron, icke med yttrel. serningar. Men tro kan ej komma genom nägot menniskoord, utan blott genom Guds Ord, såsom Paulus säger, Rom. 10; 17: Så är tron af predikan, men predikan genom Guds Ord.s Förf. anför sedermera flere kraftiga yttranden ur Luthers predikningar i samma anda, och slutar med ett utdrag ur Rob. Bairds bok om religionsfriheten i Förenta Staterna, hvarur han citerar sjelfva det kardinaldokument, som på 1770-talet derstädes grundlade fullkomlig och allmän religionsfrihet såsom formlig statsmaxim. Detta också ur historisk synpunkt ganska märkvärdiga dokument tillåta vi oss här reproducera. Ingressen deraf har följande lydelse: Alldenstund den Allsmäktige Guden skapat menniskosjälen fri, ligger för öppen dag, hurusom alla försök, att verka på den genom kyrkliga straff, bördor och edikter, blott leda dertill, att väcka förställning och låghet, och måste anses såsom afvikelse från vär Religionsstiftares plan, den der, såsom kroppens och själehs Herre, icke ville, att Hans lära skulle utbredas genom utvärtes tväng, ehuruväl detta hade stätt i Hans allsmäktiga hand; -— hurusom lagstiftare och styresmän i borgerliga och kyrkliga mål, ehuruväl sjelfva villfarelse underkastade, således ingalunda inspirerade män, tillvällat sig ett herravälde öfver andras tro, och derföre, att de höllo sina egna meningar och tänkesätt för allena sanna och pålitliga, sökt tvinga dem på andra, och denna deras fördom i största delen af verlden och i alla tider bragt falska religioner till herraväldet och länge upprätthällit dem; — hurusom det är syndigt och tyranniskt att tvinga menniskan till penningeutgifter, för att derigenom utbreda meningar, med hvilka hon icke öfverensstämmer; — hurusom tvånget, att understödja den eller den predikanten, beröfvar menniskan hennes rätta fribet, att gifva sin skärf endast ät den andlige, hvars sedlighet hon önskade taga till mönster, hvars inflytande hon känner mera öfvertyga sitt inre, men deremot från andra indraga detta understöd, hvilket, såvida det är en följd af välvilja, vunnen genom fromhet och dygd, kan lemna ny väckelse tillallvarsam ma och trogna sträfvanden för menniskors undervisning; — huruledes vära borgerliga rättigheter icke bero mera af våra meningar i religionen, än af sädana öfver fysik och geometri; — huruledes en medborgare, då han förklaras ovärdig allmänt förtroende och oskicklig att emottaga statens embeten, för det han icke bekänner eller afsäger den eller den religiösa meningen, orättvist beröfvas privilegier och fördelar, till hvilka han här en lika naturlig rättighet, som hans öfriga medborgare; — kuruledes detta endast leder derhän, att man förderfvar de religiösa grundsatser, som man ville upphöja derigenom, att man med ett slags monopolinm af vigtiga och indrägtiga äreposter besticker dem, som utvärtess vilja bekänna enahanda åsigter; — khuruledes de visserligen äro straffvärda, som icke emotstå en sädan frestelse, men också de ingalunda äro oskyldiga, som lägga åteln i vägen för dem; — huruledes det är en farlig villfarelse, som alldeles upphäfver all religiös frihet, atttäla, att verldslig öfverhet utbreder sitt inflytande på religionens område och inskränker bekännelsen eller utbredandet af läror och grundsatser, som den ogillar, medan den, säsom domare, lägger sin mening derom till grund för domslutet, och godkänner eller fördömer andra äsigter, allt efter som de öfverensstämms med deras egna eller skilja sig derifrän; — hurulede: det, för upprätthållandet af verldslig styrelse och ldess embeten, är tids nog att kasta sig i striden, till dess sädana grundsatser och beslut vilja göra sig gäl lande, de der uppenbart äro riktade mot god ord lning och fred; — khurusom slutligen sanningen äl stor och stark och skall segra, om man öfverläte Iden åt sig sjelf, likasom den är den bästa kämpt emot hvarje villfarelse, och har intet att frukta a striden, så framt den icke genom menniskors mellan komst beröfvas sina naturliga vapen, nemligen de I fria beviset och den fria debatten, och att sälede: lvilfarelser upphöra att vara farliga, så snart ma I fritt får träda dem under ögonen.s ORKEN NORGE. Storthinget har emottagit konungens tillå Itelse att vara samladt och fortsätta sina för Thandlingar, fastän den i grundlagen bestämd: tid är utgången, med förbehåll att efter göro målens gång, närmare få bestämma tiden fö lupplösningen. nÄnTTEAR NAT Ach PATISSAÄVER