Aftonbladet – 1 maj 1851, sida 3

flera synpunkter, och kan icke läsas utanT deltagande. Af sjelfva titeln inser man utan svårighet tendensen; och man måste erkänna, , att förf. med ett varmt språk försvarar sam-l;; vetsfriheten emot allt slags menniskomyndig-a het, som härpå skulle vilja lägga band. Förf.ls talar för religionsfrihet i fullständig mening; d och huru det kunde komma att gå med statsI kyrkobegreppet under sådana vilkor, är ickel4 svårt att finna. Det märkligaste i den lilla; skriften har hemtats från sjelfva doct. Mart. Luther; i synnerhet hans 1523 utkomna traktat om Verldslig Öfverhett. Denna skrift är väl icke att anse som en nyhet här, emedan den förut finnes öfversatt på svenska. Men troligen är den ändock ej så allmäntla bekant. et skall således otvifvelaktigt in-r tressera en stor mängd läsare att höra hurul! Luther resonnerar i frågan om statskyrka och hvarje myndighet i tros-mål, som någon menviska skulle vilja uppresa till tvång för andre. Som bekant, hade Höktor Luther den vanan att stundom föra ett så der temligen skarpt språk; och man torde väl finna ett och annat uttryck förtjena reduceras, äfven då man gillar den mneboende tankan. Äfven är det klart, att när han yttrar sig om furstar och biskopar på ett fördömande sätt, kan ingen annan ibland dem behöfva taga åt sig sådant, än de, som särskildt befinna sig inom den af Luther skildrade kategori. Så här låta några utdrag ur Luthers citerade skrift: Gud den allsmäktige har gjort vära furstar galna, att de icke mena annat, än att de kunna göra och bjuda sina undersäter, hvad helst de vilja; och undersåterne fara ock ville och tro, att de äro skyldige att lyda allt detta, utan inskränkning; hvadan furstarne nu hafva begynt bjuda folket, att lemna ut böcker, tro och tänka hvad de föregifva; hvarmed de fördristat sig, att äfven sätta sig på Guds stol och mästra samvetena och tron, och efter sin galna hjerna sätta den Heliga Anda i skola. Påstäå ändå, att man bör icke säga dem det, utan skall på köpet kalla dem nådiga Junkrar.,, Den verdsliga styrelsen har lagar, som ej sträcka sig längre, än öfver kropp och gods, och hvad som är utvertes på jorden. Ty öfver själen kan och vill Gud ej låta nägon annan regera, än sig sjelf aallen. Derföre, derest verldslig makt understår sig att gifval själarna lag, der griper hon in i Guds styrelse, ochl förstör och förderfvar blott själarna. Det vilja vi göra så klart, att man skall kunna taga derpå, på det våra junkrar, furstar och biskopar, måga se hvilka därar de äro, när de med sina lagar och bud vilja tvinga menniskorna att tro så eller annorlunda. Om man lägger en menniskolag på själarna, att Ide skola tro så eller annorlunda, såsom samma menniska föregifver; så finnes der visserligen ej Guds lord. Finnes der ej Guds ord, så är det ovisst om I Gud vill det; ty det som Han ej befaller kan man .lej vara viss på, att det behagar Honom; ja, man är viss, att det ej behagar Gud. Ty Han vill hafva vär tro blott och bart grundad på sitt Gudomliga JOrd allena, såsom Han säger Matth. 16: 18: På I detta hälleberget skall jag bygga min församling; och Joh. 10: 5, 27: Min får höra min röst, och jag känner dem, och de följa mig; men den främmande följa de icke, utan fly ifrån konom. Deraf följer då, att verldslig makt drifver själarna till den eviga döden med sädant ogudaktigt bud: ty hon tvingar att tro detta, säsom rätt och med visshet Gudi behagligt, då det likväl är ovisst, ja visst, att det misshagar, emedan intet klart Guds Ord finnes derpå. Ty den som tror Isäsöm rätt det, som är orätt eller ovisst, han förnekar sanningen, som är Gud sjelf, och tror på lögIner och villfarelser, håller det för rätt, som är I orätt. I oDerföre är det öfvermåttan dåraktigt, när de bjuda, latt man skall tro Kyrkan, fäderna, kyrkomötena, fastän lintet Guds Ord fins derpå. Djefvuls-apostlar, och icke Kyrkan, bjuda sådant: ty Kyrkan bjuder intet, flom hon ej med visshet vet, att det är Guds Ord, ) såsom S:t Petrus säger, 1 Ep. 4: 11: Om någon 1 talar, han tale såsom Guds Ord. Men det skall gå ät en god tid, innan man bevisat, att kyrkomötenas satser äro Guds Ord. fen ännu dåraktigare är det, lom man säger: Konungarne och furstarne och imenigheten tro så., Käre, vi äro ej döpte till konungar och furstar eller till menigheten, utan till Christum och Gud sjelf; vi kallas ej konungar, furIstar eller menighet; vi kallas Christne. Öfver sjäarne kan och skall ingen befalla, om han ej vet att visa dem vägen till himmelen. Men det kan ingen menniska utan Gud allena göra. Derföre skall i det, isom angär själarnas salighet, intet annat än Guds Ord läras och antagas. Likaledes, om de ock äro ,plumpa därar, mäste de ju likväl bekänna, att de lingen makt hafva öfver själarna. Ty ingen mennitlska kan döda eller göra lefvande, föra till himme-ilen eller helvete en enda själ. Och om de ej vilja Htro det på vära ord, skall ju Christus nog starkt be!tyga det, då han säger, Matthz 10: 28: Rädens icke -lför dem, som dräpa kroppen, och hafva dock icke Fimakt att dräpa själena, utan rädens mer honom som h kan förderfva både själ och kropp i helvete. Jag tän2 ker, att här nog klart själen är tagen ur alla menni-! skors hand och satt under Guds makt allena.n fj Säg mig nu, huru mycket vett finnes väl i dens hufvud, som gifver befallningar på ett ställe, der han har alldeles ingen makt? Ho skulle ej anse för van sinnig den, som befalde månen att lysa när han vilt le? Huru artigt skulle det rimma sig, om Leipzigs boerne ville ålägga oss Wittenbergare nägra befallningar, eller tvärtom, vi Wittenbergare ålägga Leip? zigboerna nägra sådana! Man skulle visserligen till tack skänka de befallande prustrot, för att ränsa sin ? hjerna och bota sin snufva. Men ändå göra vår kej? gare och våra kloke furstar sålunda, och låta påfve, biskopar och sophister föra sig derhän, en blind den andra, att de befalla sina undersåter tro, utan Guds 2 Ord, såsom de finna för godt; och vilja ändå kallas 7 Christlige furstar; hvilket Gud förbjude.s a rÅfven får hvar och en stå sitt eget kast derför, huru han tror, och måste för sig sjelf se till att han rätteligen tror. Ty så litet som en annan för mig ;t kan fara i himmelen eller helvetet, så litet kan han Jock för mig tro eller icke tro; och sä litet han för 3 mig kan öppna eller tillsluta himmel eller helvete, -jså litet kan han drifva mig till tro eller otro. Emedan det då ligger hvar och en på hans samvete, Y huru han tror eller icke tror, och dermed den verldst liga makten icke lider något inträng, skall hon ock vara tillfreds och sköta sitt, och låta en tro så eller aller annorlunda, som man kan och vill, och ej truga någon med väld. Ty tron är ett fritt verk, hvartill man ej kan tvinga någon. Ja, den är ett Gudomligt verk i andan, längt ifrån, att yttre väld skulle kunna uttvinga och dana den. Deraf har ordspråket kommit, hvilket äfven Augustinus har: Till tron kan och skall man ingen tvinga.s aUtomdess se de blinda, eländiga menniskorna ej, hvilken alldeles fåfäng och omöjlig sak de företaga. Ty huru strängt de hefalla och huru starkt de väsnas, hd k-— NN Se OR St