ill Selma. Med en tyst åtb3rd bjöd han henne armen och hon följde honom genast. Sturrt valsade utmärkt väl, och Selma, som Jätt som en sommarfjäril kretsade kring den rymliga danspanen kände knappast att hon dansade, så stark var den arm som ledsagade henns, så säkert och jemnt det särt hvarpå han förde henne hvarf efter hvarf. De valsade och valsade och tycktes aldrig vij: stuta. Då närmade sig oförmodadt Waldheim. Nej tack vackert, herr doktor! — vi passa; ty om herr doktorn har haft lefver och lunga för länge i behåll, eller kan skaffa sig nya när de han har råka gå sönder... det angår inte mig, men Selmas ville jag gerna hafva ograverades, och han drog sin fästmö med lindrigt våld ifrån kuianen. Valsen fortsattes på ett tecken af Stuart, som nu i lika frisk fart sväfvade bart med Silva Ede b2rg. Samma förhållande inträffade hår. Silkesbarenp i!ade oförtröttad kring arenin under flera minu er. Du kan valsa, det vet j:go, sade Stuart till sin syster, sedan han fört sin förra meddsnserska till en soff:; kom flickals och han förde henna med sig. Emely följle honom glad, :y hon visste mer än väl att en sådan ära säl lan skulle bjudas henne af den melankoliska brodren. De flögo med vindens bastighet, :iy Stuart hade gifvit de speands tecken och de ökade takten mer och mer. De meddansande hade pir efter pir lemnat platsen, och stodo nu i en tät kretz rundt omkring i gapande undren. Do dansande, som ilade i allt sosbbare cirklar kring golfvet, syates nu eåsom ett glittrande band, eller en kringsvängande ring. Nu tyckte kommendörkapten det var tid på att taga kommandot; emedan de bida yngsta flickorna voro lika klädda, trodde han att det var Siivan som på detta sät! kryssade; han befallde dem derföre kasta ankar, men förgäfves, de hörde ej hans ord. Adelaide Edelberg... min systers, sade Anton Wald heim, och hans ansigte uttryckte den högsta oro... briaga Stuart till förnuft ... ni ser att han inte är sig sjelf mök ig... han vet inte hvad han görla Adelaide, som hela tiden oroligt föjt S:uarts vild