Aftonbladet – 30 april 1851, sida 2

et handlingssätt, Konungens rädgifrare vid utöfninen af sitt rådgifvarekall iakttagit, har utslottet anett sig ega skäl till anmärkningar angåent rådgifareätgärderna uti följande ärenden: 4. I Ingående disposition af anslaget för fångrs vård och. underhåll till inredande af ett staff-fängelse inom Warbergs f. d. fästning. (Statsrådsprotorollet den 11 Juli 1848 i Malmö. uedamöter: Statsministern Stjerneld, statsråån Sandtrömer, v. Hohenhausen och Genberg). Jtskottet yttrar: Dä det å andra hufvudtiteln upptagna anslag för ångars värd och underhåll är ett förslagsanslag, som cke för annat, än det vid dess beviljande betämda ändamål bör kunna användas; då bland de tatsbehof, som med detta anslag skola betäckas, belöfliga kostnader hvarken för byggande af nya fänselser eller nyinredande af gamla blifvit afsedde, och ärtill kommer, att, som Rikets Ständer till riksdag oro församlade, den tid, frågan om iståntsättande f omförmälda fängelse i Warberg till slutig pröfing i Statsrädet föredrogs, en proposition tll Stänlerna om beviljande af erforderliga medel ör detta ochof, derest annan vederbörlig tillgäng sakirades, så nycket hellre hade bordt Konungen i underdånighet föreslås, såsom den rätta utvägen för ändamälets vinnande, som ej heller något väsendtligt uppcehäll uti det behöfligt ansedda arbetets utförande derigenom hade uppkommit, enär kostnaderne derför voro på tre ärs serie beräknade; har Utskottet på dessa skäl ansett sig böra rädgifvareåtgärden i afseende å detta irende Rikets högloflige Ständer vördsamt tllkännagifva. I. Angående indrifvande af böter, ådömde Norrska undersåter af Svensk domstol. Uti protokollen öfver finansärenden för den tid, till nyvilken Utskottets granskning denna gång sträckt sig, hafva åtskilliga underdäniga förfrågningar förekommit, huru förhällas borde med böter och vitten, till hvilka norske undersäter blifvit af svensk domstol skyldige kände, men som sedermera icke kumnat indrifvas i anseende dertill, att de sakfällde från riket fig begifvit, utan att dessförinnan hafva bötterne eragt. Vid pröfningen af tvenne ärenden den 18 Februari 1848 behagade Kongl. Maj:t, uppå tillstyrkande af de statsrådets ledamöter, som då voro tillstädes, H. exc. grefve Posse, H. exc. friherre Tire, samt stutsräden herrar frih. Staöl von Holstein, Munthe, frih. Peyron, Silfverstolpe, Wern, frih. Gyllengranat, Fixe och Fåhreus, i håder förklara, att förenämnde bötesbelopp skulle i kronoräkenskaperna balanseras, samt att det på vederbörande skulle ankomma att, i den mån tillfälle dertill yppades, de om böterna gifme utslagen till verkställighet befordra; och, i hufvrudsaken lika lydande härmed, har ock det beslut utfallit, som uppå staträdets tillstyrkande i näder meddelades, dä det tredje af ofvamanförda mäl den 21 December 1849 till afgörande förekom och hvaruti såsom rädgifvare deltogo H. exe. justitiestatsministern grefve Sparre, H. exe. statsministern för utrikes ärendena frih. Stjerneld, samt statsråden Fährzus, Sandströmer, von Hohenhausen, Wallensteen, Ginther, Genberg, Gripenstedt och grefve von Platen. Nu anmärkta ärenden har Utskottet ansett förtjena serskild uppmärksamhet på den grund, att de ådagalägga en ganska betänklig brist uti reglerimgen af erforderliga bestämmelser angäende rättsförhålllandena emellan de förenade rikenas ömsesidiga beboyggare. Det samband, som emellan dessa riken eger rum, icke blott genom politisk union, utan öek säsom varande grannstater med en i midten af deras kontinent löpande längsträckt gräns, mäste, i samma mån som de gemensamma intressena utveckla sig, framkalla allt flere och mängfaldigare förbindelser och likaledes äfven konflikter. Häraf alstras rättsfrågor af flerfaldig art, i hvilka endast lagarne blifva skiljodomare. De utslag och domar, som i sädane mål mellan parter från hvartdera riket meddelas, kunna väl endast bestämmas efter det rikes lag, der de afkunnas; men om den rätt, de fastställa, skall blifva full verklighet, mäste exekutiv kraft vara dem tillerkänd inom hvartdera rikets område på ett sätt, som utesluter tidsutdrägt och omgång och med säkerhet befordrar det genom domen erkända rätta till sitt mål, verkställighet och efterrättelse. Rättsskijpningen får eljest skenet af betydelselöshet och vanmagt, och, i stället för att befordra, bidrager den säkunda till att undergräfva grannsämja och vänskap melllan brödrafolken. Åtskilliga europeiska stater finnas, hvilkas lagar en gång för alla berättigat domaren, att åt utI slag oeh domar af ieke kriminel natur, utfärdade i främmande land, mot inhemsk eller utländsk, i landet boende man, äfvensom ät fordringsanspråk, grundade Upä domar i brottmäl, meddela exeqvatur utan annan af domaren företagen pröfning, än att domen är verklig och ej strider mot landets positiva intresseen eller loffentliga rätt. Ett än större antal andra statcer hafva i sina lagar erkänt samma grundsats med föjrbehåll at reciprocitet; och uti Norra Amerikas union är det så väl i Konstitutionsakten stadgadt, som sediermera ; genom en kongress-akt af den 26 Maj 1790 märmare t bestämdt, att domar, gifne i en af de till fecderatios nen hörande stater, skola ega fullt gällandte kraft äfven i de andra. Dessa grundsatser, antagme posiitivt med en eller annan modifikation i de fleste civiI Jiserade länder, äro en följd icke allenast af ömsesif dig nytta och vänskap staterna emellan, utan ock af r rättvisans egen natur, som utan afseende på de forAmer, under hvilka hon skipas, till sina grundbegrepp öfver allt i civiliserade länder mäste vara sig lik; och har derföre äfven ekännandet af deras allmänna giltighet uti den nyare tidens folkrätt blifvit af de I utmärktast räöttslärde yrkadt säsom en rättsfordran i a sig sjelf. Bland de få länder i Europa, der dessa -! grundsatser hvarken enligt lag eller praxis ännu ertkännas, befinna sig Sverige och Norge. Ehuru för. enade genom politisk union, stå de dock i afseende Jä sina internationella rättsförhällanden till hvarandra jännu på en så främmande fot, att icke ens frågorna om den exekutiva kraften af ömsesidiga, till den eni skilda rättens område hörande, domar blifvit genom e bestämda öfverenskommelser reglerade. Till ettt skynd. samt företagande af en ej blott till dessa, ut:an ock 7. till alla andra af unionsförhällandet föranledda fråY gor, sträckt reglering, synes det utskottet, som hade r här ofvan anförda trenne frågomål bordt gifva förn nyad anledning; men då statsrädsprotokollen hvarken it för ofvannämnde eller andra till granskningstiden hö;rande dagar innehålla någon upplysning derom, att lå Konungens rädgifvare rörande dessa vigtiga samhällsintressen framställt nägot räd eller tillstyrkancde, har I Utskottet ansett sig böra detta förhällande hoss Rikets Nn Ihöglofl. Ständer vördsamt tillkännagifra. ILL. Angående tillämpningen af föreskrifterna riörande Beväringsmanskapets vapenöfningar. to följd af Kongl. Maj:ts under den 18 November )11847 till Rikets Ständer aflåtna nådiga proposition ot (N:o 20) om ätskilliga förändringar uti gällarde fötå reskrifter om beväringsmanskapets vapenöfningar och tjenstgöring, hade hos Rikets Ständer öfver detta ämne öfverläggningar egt rum, hvilkas resultat Ständerne uti underd. skrifvelse af den 8 Juli 1848, N:o 53 124, Kongl. Maj:t tillkännagåfvo, och på grund hvaraf tKongl. Maj:t derefter utfärdade dess nådiga kungöst relse af den 13 Februari 1849, angående ändringar foch tillägg i Kongl. kungörelsen den 27 Oktober a 1812, om utskrifningssättet och inrättningen af all11, männa beväringsmanskapet samt Förordningen angående allmänna beväringsmanskapets mönstringar 8 och öfningsmöten, likaledes af den 13 Februari 1849. sMed afseende ä sättet, huruledes de nya föreskrifsterna blifvit i vissa punkter tillämpade, har Nils Anilgansena viksdacsfullmäktis från Christlanstads län. un