Aftonbladet – 28 april 1851, sida 2

Kongliga Teatern. Puritanerna, opera af Bellini. Handlingen i denna opera utgöres af en episod ur le borgerliga krigen i England efter Karl I:s afrätting. Dess krigiska accessoirer läta förmoda en heoisk sujet; dess egentliga kärna är deremot en mäborgerlig kärlekshistoria af det längesedan förälrade grätmilda slaget. Karl I:s enkedrottning har inder sin flykt räkat i fångenskap ; hon igenkännes ;j, men misstänkes för spioneri. Förd till en fästning, der en lord Walton är befälhafvare, upptäcker hon sig för en hemlig anhängare af det Stuartska huset, sir Arthur Talbot, och anropar honom om räddning nästan i samma ögonblick då han skall föra sin brud till kyrkan; han är nemligen förlofvad med Jordens dotter, Elvira. Arthur är nog loyal för att lemna sin brud i sticket och fly med drottningen, och Elvira kommer tids nog för att se den sista skymten af de flyende. Dä politiken ej tyckes vara hen7 TR TR AA rm nes starka sida, så antar hon utan betänkande enj kärlekshandel såsom orsaken till sin trolofvades otidiga brädska, och gör i bestörtningen häröfver ännu en förlust, nemligen af sitt förstånd, hvarigenom man upplyses om att hon verkligen egt ett sådant. — Emoedlertid har drottningen lyckligen undkommit; hennes riddare deremot ertappas af sina förföljare. Hans dödsdom är afkunnad; men i det ögonblick, då han skall bortföras, anländer ett pardonbref, som äterställer allt i dess rätta skick, Elviras förständ inberäknadt. Denna platta komposition är utrustad med en lika platt dialog: författaren, en grefve Pepoli, har derigenom praktiskt visat hvad en librettförfattare har att undvika. Bellinis musik till operan bör i de flesta fall mindre betraktas ur en musikalisk, än fastmera ur en instrumental, eller rättare vokal synpunkt: likasom den moderna pianolitteraturen nästan endast äsyftar framlyftandet af de fördelaktiga sidorna hos detta instrument, så är Italiens moderna opera nästan blott ett vehikel för sängorganets efiekter. Dramatisk karakteristik, form, harmoni, behandlas såsom underordnade elementer; stylen blir densamma i sujetter från alla tidehvarf, från den gamla romaretiden, från korstågen, religionskrigen i England, Tysklands I sagoperiod, ja ingenting röjer ens huruvida den sjungande personen är tokig eller klok. Såsom stycken af mera musikalisk halt i denna opera (som för öfrigt ej är att räkna bland Bellinis sämre arbeten) må undantagsvis nämnas qvartetten med tenorsolo vid andra aktens början, som är effektfull och melodisk; Fiviras polacea, ett bland operans mest eleganta partier, ehuru ej serdeles rikt på uttryck; hennes aria i Itredje akten; tenorsolot i sista finalet m. m. För Jöfrigt kunde man likna denna musik vid ett briljant I fyrverkeri: den tändande gnistan skall utgå från sånI garne; ega dessa ej förmåga dertill, så erbjuda de loantända solarne och raketerna en föga glädjande anIblick. Denna förmåga finner man i allmänhet blott hos infödda italienska sångare; det efterbildade maneret förlorar merendels mycket af sin genuina kraft, MI Berwald (Elvira) är bland vära nuvarande inhemska artister onekligen den, som bäst studerat sig in uti nämnde styl: hon utfinner med lätthet de momenter, som böra framlyftas, och hennes öfvade