Aftonbladet – 26 april 1851, sida 2

Nn oe ee OA RBFTVS finner med hvilken beredvillighet Rikets Ständer åtogo sig denna, onekligen tunga, börda, samt äfven erfar huru regeringen, såsom orden falla, ej utan den. lif ligaste erkänsla mottagit detta offentliga vedermäle af Rikets Ständers tänkesätt emot densamma och riktet, mäste det synas förvånande, att maa nu söker :i så hög grad missbruka denna beredvillighet, så att man, oaktadt bondeständets alltför väl kända tankar i dletta ämne, till och med anbefaller vissa landsorters imnevänare att, utan afseende på huruvida de vilja eller kunna det, göra krigstjenst till sjös, under det de i andra distrikter ovilkorligen skola tjena till lands, och dessutom äro underkastade mönsterherrns ofta godtyekliga förfarande och beroende af dennes vilja vid hvilket vapen de skola anställas. Hufvudsaken är väl att hafva frivilligt folk, som med gladt mod och friskt sinne i farans stund tiga emot fienden och icke så. dane, som med hot och slag skola drifvas fram i sstriden, ty med dessa sednare lärer ej nägra bataaljer vinnas, ej något försvar för ett älskadt fosterldand kunna påräknas. Och som Jag icke skulle tro, att utskottet kan förneka den Sanningen, det mänga jpersoner finnas med medfödd ovilja och rädsla för sjön, äfven om de bo uti en landsträcka, som gränsar till kusten, anser jag det vara, lindrigast sagdt, högst obetänksamt att tillstyrka ett päbud, som anbefaller nästan hela häraders innevånare att göra krigstjenst på flottan, utan åtskillnad och utan någon möjlighet att sjelfva få bestämma huruvida de vilja eller kunna det. Huru skall väl den kunna fullgöra sina skyldigheter i ögonblick, då själsnärvaro och mod oumd. gängligen äro af nöden, som tvärtemot sin vilja tvvingas ut på ctt element, hvarför han kanske hyser cden största räddhåga? Hvilken nytta kan väl fådermeslandet draga af denne, mot sin vilja till krigstjenst uttagne yngling? Genom ett sådant, på en gäng oklokt och grymt förfaringssätt, kunde sannerligen det vackra syftemälet med beväringsskyldigheten, som väl är fäderneslandets försvar, helt och hället gå förloradt, då genom tvänget att under fredstid sysselsätta sig med en motbjudande och till intet gagnande krigstjenst, nationen kanske i farans stund förlorat hågen dertill, oeh till något sådant, för hela staten menligt och dess beständ hotande, borde väl utskottet ieke vilja, genom ett obetänksamt oeh förhastadt Ibeslut, göra sig skyldigt. Han klandrade äfven, att det enligt den nya fförordningen lemnats så uteslutande till mönsterherren att bestämma hvilket vapen ynglingen skall tjena vid och äberopade 1812 ärs riksdagsbesluts förklaring, att ständen enhälligt ingått på beväringsinrättningen ned de då beslutade vilkor, såsom bevis att äfven vid firändringarne dermed alla borde vara enige och ej esluta sådane mot det ständs vilja, som till beväringsinrättningen afgaf öfver 3;:delar af hela styrkan, då de andra ständens söner och anförvandter till större delen i beväringsäldern ingått i statens tjenst. Man borde, anförde han, äfven ihågkomma att det just är Sveriges allmoge, som vid alla de tillfällen) 1å fiderneslandet sväfvat i fara, genom sina uppoffrngar, sitt mod och sin fosterlandskärlek räddat dess frihet och ryckt det undan utländska förtryckares tyranniska ok. Hvad hade Engelbrecht uträttat, hvad hade Gustaf Wasa förmått göra till landets räddning, om ej svenska bonden, med sin kraftiga arm och sin varma kärlek för frihet och rätt, stått upp och fördrifvit landets ovän, samt åter förskaffat fiderneslandet lugn och derigenom Sveriges öfrige innebyggare fritt tillfälle att i ro sköta sina värf?P Var det icie samma bondestånd, som, oaktadt de nyss förfluha krigsårens vedermödor och oaktadt detsamma md sina egna söners blod dyrt fått umgälla regeringeas olyekliga misstag, likväl frivilligt åtog sig denna nya och ganska besvärliga tunga, som genom beväring;smanskapets inrättande vid 1812 ärs riksdag päladtes detsamma? Ar det då billigt att söka pålägga dettta villiga, inga faror och mödor skyende, folk, sådame bördor, att det slutligen mäste duka under. Vi hafva tillkännagifvit vår lifliga önskan varza, att, om ieke de ärliga beväringsmötena kunde het och hållet inställas, vi åtminstone, hvilket väl är dcet hufvudsakligaste af allt, måtte slippa se våra sönter och anförvandter mot sin vilja tvingas att tjenstgöra på flottan, eller beroende af en mönsterherres godtycke, skickas till det vapen, hvarför de kanske känna bestämd motvilja. Vi hafva framställt denna önskan, både för att bevara den personliga friheten och skydda fosterlandet mot mänga väådor, i den öfvertygelse, att vara medständer ej skulle vilja motsätta sig dessa vära billiga fordringar, och med det fasta hopp att vår nädige konung ville derät skänka sitt samtycke, enär ännu aldrig någon svensk konung, som med kärlek och oskrymtadt förtroende förlitat sig på Sveriges allmoge, blifvit sviken i sina bemödanden för fiäderneslandets bästa. — De öfriga stånden tyckas likväl ej vilja akta på bondeståndets så tydligt uttalade önskningar; vi kunna doek ej under tystnad läta oss nöja med detta, så vidt vi ej skola sjelfra anses ljumma för vära, med fäderneslandets väl så oupplösligt förenade, intressen, och var det derföre han yrkade återremiss af betänkandet. Efraim Larsson från Elfsborgs lån, som redam inom utskottet reserverat sig, förordade äfven nu återremiss på samma skäl som de fleste föregående och förmodade att nägra inom de öfriga riksstånden skulle lemna skyldig uppmärksamhet till denna för hela landet men särdeles för allmogen rigtiga angelägenhet. Olof Johanssom från Stoekholms län beräknade kostnaden för beväringsmötena från oeh med är 1812 till 2,395,090 rdr, hvilka till en stor del hade kun-nat vara besparade, äfvensom den otaliga mängd aff dagsverken, hvilka under tiden blifvit onyttigt bort-spillda. Han förmodade ett så plötsligt fredsbrottt numera ännu mindre än fordom kunna inträffa, attt eke tiden skall tillåta att inöfva den vapenföra ungdomen i de taktiska reglor som gjorde den skicklig att ätfölja en stamtrupp. Oeh skulle ett oförmodadi och häftigt öfverfall än en gäng fordra man ut huset, så kan ingen på allvar tro att de äldre männon skulle hafva nägon nytta af de ofwlständiga öfningar hvari de i ungdomen deltagit. Han yrkade återremiss, uttryckande den äsigt att beväringsmanskapet endast mätte årligen inmönstras för att kunna päräknas i händelse af behof, samt att den anlagssumma som i riksstaten upptages i och för vapenöfningarna måtte besparas, för att vid möjligen nträffande krig vara att tillgå. Anders Olofsson från Elfsborgs län ansäg af högta vigt att bonde-ständet söker återbringa frågan m bevärings inrättningen till den punkt hvarpä den öre 1849 sig befann, till förekommande deraf att de re andra stånden, som redan godtyekligt förändrat le är 1812 aftalade vilkor, icke en gång genom sina beslut må kasta hela beväringsbördan på allmogen nsam. Han föreslog äterremiss och underdäånig skrifelse på samma grunder som flere föregående talare infört. Gabriel Andersson från Elfborgs län framställde mot utlätandets särskilda punkter hufvudsakligen amma anmärkningar som de föregående och framtällde en liflig, fastän, sisom han fruktade, onyttig nskan att de andra ständen mätte taga bondestänets önskningar och behof i varmare öfvervägane, till befordrande af fosterlandets gemensamma ästa. A. I. Svartling hade antagit och uppläste säsom tt anförande hr Stjernsvärds utförliga, i Aftonb ladet redan meddelade reservation, emot rid delns beslut i beväringsfrågan. Daniel Danielsson fran Jönköpings län tyckt n tid då anspråk göras på den ena anslag fter den andra till bäde likt ech olikt, nå varing i andra fall borde beredas, och att man icke ätte pressa en fattig nation med kostnader af 50,000 ärligen, utom den förlust som landtbrukare, andtverkare och arbetare få vidkännas den bästa den af året genom de dagsverken, som under vaenöfningarna förspillas. Följderna af denna toma lyx blifva saknad i behofrets stund af nödvändig trustning, af både kläder och medel. Han var öf ertygad att hvarje vän af fosterlandet vore vill g farans stund offra lif och blad derför men