Eorrespondens-artikel, Berlin, den 13 April 1851. (Slut frän gärdagsbl.) Ni kan svårligen föreställa er rättvisans, hederns och samvetets djupa förnedring nu i Tyskland. Preussen står härvid likväl icke lägst; redan 1 vårt naboland Sachsen går det långt värre till. Men aldraskamlösast och likasom utmanande den gudomliga rättvisan, förfar man i det olyckliga Hessen, der österrikiskt hessiska krigsrätter oupphörligt fylla fingelser och tukthus med män, som troget fullgjort sin ed och sin pligt. Det är detta, som Manteuffel kallar att ställa revolutionen i tofflor och nattråck till ansvars. Ni bör läsa det tal, som denne ministerpresident höll för några dagar sedan, och hvarvid andra kammarens president fann sig nödgad att kalla honom till ordning för nägra uttryck. Med sådana påståenden som de då af honom anförda, och dem ett barn skulle kunna vederligga, förtäktas från vår ministerbänk det politiska system, som icke lemnat oss annan utväg qvar, än en återgång till den gamla Förbundsdagen. Hr von Camphausen, ministerpresidenten af 1848, yttrade nyligen i första kammaren, att ett karaktersdrag hos vår tid är lögnens saknad af all blygseln, och ingenting kan vara mera träffande än denna brännmärkande erinran. Demokratien har regeringen nu mera expedierat fullständigt; hvar och en, som kunnat häktas, har blifvit häktad, och blott för få har det lyckats att undgå fingelse, landsförvisning eller afsättning. Nu har ordningen kommit till det konstitutionella partiet, och otvifvelaktigt har ett rättvist öde samma lot i beredskap åt detta. I kamrarne kämpar de alldeles vanmäktigt, ehuru rasande af harm, Dess hetsiga förebråelser mötas af hr von Manteuffel med det kallaste förakt; han vet rätt väl att embetsmannamajoriteten måste rösta för honom och att hans vedersakares ursinnighet icke förmår kröka ett hår på hans hufvud. I Sedan det konstitutionella partiet nu äfven