Aftonbladet – 25 april 1851, sida 2

exemplet från fordna tider: att tiga och bifalla. Omsa man antager den, så beror det på allenastyrandets!de välvilja om 3 fordringar hälla sig inom mautiligheor sens gräns ciler ej. Hr Ilesselgren var uppmanad af sina kommittenter of tb söka udkomma besparingar i militäroch statsre yx och instämde i hr P:s första anförande samt om 20 uterremiss. Hr Almgren försvarade konungahusets tarflighet, an-an äg det tillhöra hans klass att vara tarflig och bepri-! a; SAC de den allmänna välgörenheten från det kongl. hube set samt mente, att hvad nationen i ena handen gifide ver äterbekommer den andra. I ho Hr Petre ar kte, i anledning af den förre talatil rens slutord, att ehuru han ej klandrade barmherti heten hyarken från ko aborgen eller annorstädes, denna dock ej bör eza t inflytan de på ståndets! gi ut beslut. Man anser, yttrade han vidare, a att man gjort K nog om m: ör dagen stillat de nödlidandes klagan kv med en skärf, men ingen på höjderna tänker på att. afhjelpa nöden och salunda a den obehöflig, då sa man likväl vet att det just är fattigdomen och nöden, som stör lugnet i andra stater. ul Hr Gustafsson fann det i sin ordning, att Sveriges h och Norges kronprinsessa från båda rikena hade sitt ge apanage, och yrkade återremiss. Hr Wern sökte bevisa, att statsutgifterna ej stiga la så som man påästätt, och hade kommit till den insigt, at att inkomsterna nu öfverstiga med 100,000 rdr den af fö utskottet föreslagna summan. Det vore vackert,! trodde talaren, att man kunde höja utgifterna, try det g bevisade att äfven inkomsterna ökats. Han trodde, rä hvad angick eivillistans utgående i hel summa, så st skulle derigenom ej 1844 ifrågavarande titel kunnat a blifva minskad med 145,000 rdr. Om de unionella di förhållandena troddes, att det stred emot nationens u värdighet att rätta sig efter hvad en annan stat be-j slutar. Vi hafva ej med Norge gemensam riksstat b och kunna derföre ej låta vära anslag bero af norrmännens. Att vi cj från Norge få se några vigtigare propositioner från konungen, kan ej nekas, men dertill är det liberala partiet sjelf skuld, då det ej understödde den minister som föll och som framlagt förslag, som hade bordt omfattas. — Hvad anslaget till kronprinsessan beträffar, så understiger det hvad förut blifvit gifvet och man bör ej visa ovänlighet emot kongl. huset genom att afslå en dylik billig begäran. Han biföll denna punkt. — Med anslaget till arffurstarne trodde han vara annat förhällande,! enär förslaget derom utgätt från en enskild person, hvarföre han reserverat sig emot utskottets beslut. Statsutskottet kunde ej bedöma behof, sådana som de, hvilka innehällas i hr Rääfs motion, som talaren trodde skulle vara oangenäm för kongl. familjen. Hr Indebetou talade om nedsättning i första hufvudtiteln, som skulle hafva skett sedan 1844, och lofordade i öfrigt hr Wierns anförande. Hr Petre begärde äter ordet och yttrade, i anledning af hr Werns anförande, att i de vitala frågorna stå partierna som förr mot hvarandra, med den skilnad, att nu händer det, att ledamöter af borgareständet sluta sig till adel och prester. — Angåe nde statsinkomsterna, så torde ett öfverskott i dem för ett är ej bevisa nägot. Inkomsterna bero af fluktuationerna i handel och rörelse och åtminstone får en statsman ej fista sig s vid en så obetydlig summa som 100,000 rår. Man mäste också afse den extra statsregler 4 hvaruti under de 4 första titlarne redan en million riksdaler äro tillstyrkte, hvarförutan en summa af 161,000 rår, som hvarken tillhöra den ordinarie eller extra reg1 d 1 så lc 1 då så la er de vc sk s0 af (d då sh leringen, hafva blifvit begärda. Mot den från gam malt begagnade jargonen, att statens utgifter nödvändigt skola ökas i mån af folkets tillvext, så kan det väl vara rätt, om man afser längre perioder, men ej ett par är. Det är helt naturligt att systemer, som öfyerleft sig sjelfva, måste ändras; sker ej detta mäste statsutgifterna till det helas skada blifva stora. Hvad det omtalade välstindet beträffar, hade man bordt uppgifva hvar det finnes. Skulle det ock finpas inom nägra kretsar, inom vissa näri äterstär dock den stora samhällsbristen, nöd tigdomen hos massan af folket. Deri ligger staternas olycka och detta ämne borde vara ett synnerligt föremäl för regeringens och ständernes omtanka. Tal. päminte äfven huru en n nare anhörig till en afde föregående talarne a riksdagar sedan på ett träffande och ri ildrat tillständet i landet, Or St och hvilket vore s Hr JIförnst utt 18 ippgick I1:sta hufl d vudtiteln till 71 , 1840 till 719,500, nu tillr :790,000. VY att det omtalade öfverskottet torde t: vara temligen problematiskt, enär flera rä rt. ex. A om löneförhöjning till hofrätterna o. s. v. ligga oafä gjorda. En annan statsbrist är anvisningen på kreb ditiverna, hvartill ofta ingen tillgång finne s och om j äfven välståndet tilltagit, så har ock fattigdomen det g i ännu större proportion, hvarjemte stora utländska s län blifvit upptagne. Hr Palander instämde med hr Warn om de liberales felaktighet och om den liberala ministeren anslagen ökas, emedan de medtagas till vägar, skolor för handel och n: ingar m. m. Man ser gerna att på denna väg ej nägon hushällning eger rum. Det I skulle vara under ständernas värdighet, att se öfver fjellen för att afgöra en fråga. Han tyekte äfven (att man ej borde neka ett billigt anslag ät två furstar, som förtjena borgareständets tillgifvenhet och vördnad, och salunda afgifrva en opinionsyttring. Han biföll säväl de 18,000, som de 10,000 rdr och skulle I helst önskat att någon diskussion häröfver ej förekommit. Hr Petre fann det klart att hvarje ministeriell talare ej gerna hör en sådan diskussion, som i hans öron mäste vara ett missljud, och beklagade de äfdelningar af Rikets Ständer, som anse ett afslag ej vara förenligt med sin ställning. Jag skattar ej, yttrade tal. den lumpna penningen så högt, deri vill finna ett vedermäle af dylika prineiper eller att genom ett större eller mindre anslag en större eller mindre välvilja skulle uttryckas, sådant vore den krassaste egoism och skulle gifva näring ät dem, som anse att det finnes män, hvilka skatta penningen högre än allt annat. — Att den höga person, som väljer konselj af tidsförhällanderne, fann sig föranlåten att afskeda sina ministrar, kunde ej läggas det liberala partiet till last. 1848 ärs ministers liberalitet var ej heller särdeles stor och hvarje dylik, vack: lande som den nuvarande, förtjenar just ej upphöjas. Jag har ofta frågat mig sjelf om ändamålet med de 4 nya konseljledamöter som insattes, och det har synts som skulle en fraktion i konungens räd inkommit för att korrumpera den sjelfständiga pressen, som vi förr hade för att vägleda nationen i dess vigtigaste angelägenheter. Talaren uppläste derefter ur tabellkommissionens berättelse om osedlighetens och pauperismens förfärliga tillvext i landet, hvarför en snar hjelp ansägs vara af nöden. Hr Berg anmärkte, att 1:sta hufvudtiteln ensam utgör 8 å 9 procent af hela statsinkomsten och instämde för öfrigt med hr Petre om äterremiss af. 2:dra och 4:de punkterna. Hr Lagergren tyckte, att diskussionen råkat på af och koncisa anförande samt instämde uti äsigten, att statsutgifternas tilltagande bevisar landets välstånd, samt att detta är högre än nägonsin. — Hr L. visade till 1:sta hufvudtiteln lika mycket, ja något mer än Sverige, nemligen 135,0900 specier. t Hr Petrö ville, med anledning af hr Palanders yttI rande, tillägga, att hr P. haft rätt om nyttan om an-,; slag kunde utgå till skolor, vägar o. d., men att slutsatsen ej blir densamma om de slukas af förvalt ningskostnader m. m. Pe förra anslagen ut öra! idock ett så obetydligt belopp, att de knappt böra! komma i fråga. Berömmet från hr IL. kunde betrakas mera som ett nederlag än som en seger. Då man talar om att folkmängdens tillvext skulle hafva inflytande på hufvudtit larne, så hafva de flesta af dem ej deraf nägon inverkan; och om prosperiteten i landet ville talaren endast nämna, att inom hans inj dustri gren många bruksegendomar äro till salu, utan seg 1844; erkände för öfrigt till en del med nöje att? att jag 5 1 I s y E 3 t Z ti (6 ee vägar, men fått sitt värde genom hr Werns enkla i ock, att Norge i proportion till folkmängden betalar a N r t r 1