Aftonbladet – 25 april 1851, sida 1

ihsnat otver hela lyskland Iann iramtor al Idet lifigaste bifall hos nyssnämnda klass Berlin. För utländningen nödgas man alltjemnt upr repa att Preussen är ingenting mindre än ce konstitutionellt. samhälle och att våra ministr: sakna all konstitutionell betydelse. Hr vo Manteuffel och hans embetsbröder skulle ick kunna såsom ministrar bestå i åtta dagar in för vära representativa kamrar, ifall kamrarn icke voro på det fullständigaste förvissade or att blifva upplösta vid första försök till ef misstroendevotum, och att detta dessuton Iskulle besvaras med öfverkorsning, utan om ständigheter, af det stycke papper, hvari hel; vär konstitution består. Kamrarne uppehåll: sig blott genom att bevilja allt hvad mini strarne begära och godkänna allt hvad de gjort och göra. Kamrarnes embetsmanna. majoritet bätvar för hvarje opposition; ty öf. ver ledamöternas hufvuden sväfvar disciplinar förordningen, den de, narraktigt nog, sjelfva godkänt. Om sjelfständighet ä deras sida, on någon representation genom dem af folket kan naturligtvis icke vara fråga; så helt och jhället beroende menniskor kunna blott gå reigeringens ärenden. Regerandet med tillhjelj af dessa kamrar, som vid allt, hvilket kundt föranleda en brytning, genast öfvergå till dagjordningen det kallas här en kraftfull styrelses; och enfaldigt vore det af kabinettet åt! göra sig af med ett så brukbart beskattningsoch bitalls-redskap. På de sednare dagarne hafva finansfrågorna kommit under rådplägning. Förlidna årets statslån om 18 millioner är längesedan förbrukadt, och dessutom är en statsbrist på 14 millioner att betäcka. Men regeringen kan vara obekymrad; den har fått allt beviljadt som den önskat, Sannolikt är statsbristen vida större; men för ögonblicket skaffar man sig det oumbärligaste, och sammanslår hvad som fattas med nästa statsbristsumma. Den konstitutionella oppositionen har i begge kamrarne gripits af en rådlös nedslagenhet, genom de oupphörliga nederlagen, och denna ger sig ofta luft i häftiga ströskrifter. Följden äter häraf äro tryckfrihetsåtal emot förbrytarne hvilka för öfrigt vore styrelsens bästa hetshundar emot demokraterna är 1848 och 1849. Representanten Harkort, en man som förut skrifvit en hel hög med -ströskrifter för regeringen, har nyligen blifvit anklagad för en ströskrift, som päastås väcka hat och förakt emot styrelsen. Samma missöde har träffat ledamoten af första kammaren, friherre Heinrich von Arnim, som före 1848 var Preussens sändebud i Paris och Brissel och år 1848 Preussens minister för utrikes ärenderna. Hr von Arnim har likväl icke låtit trycka någonting annat än två af sina i kammaren hållna tal, men hvilka onekligen afslöja regeringens statskonst, och i synnerhet blotta hr von Manteuffel i all hans nakenhet, Hofvet hatar baron Arnim på det djupaste; ty det var han, som efter Marsdagarna 1848 förmådde konungen att under den beryktade ridten genom Berlin föra en tysk fana, och som genomdref kriget i Schleswig. Hela verlden här är nu högst nyfiken att få se f. d. ministern och sändebudet på de anklagades bänk; och onekligen är detta skådespel en ny oklokhet af regeringen. Ty en frikännelse af de begge representanterna måste blifva ett nederlag för regeringen och väcka det mest skadeglada jubel; hvaremot ett fällande domslut vore, om möjligt, ännu värre, genom tillskapandet af det väådligaste slags martyrer som kan tänkas i en stat, hvilken åtminstone ännu vill låtsa vara grundlaglig. När sådana män göras till föremål för åklagaremakten, af sådana anledningar, då — hör man redan nu de annars lugnaste menniskor högt yttra — då har godtycket kommit längre hos Oss, än det bör och får kommanx. Också hafva vi i sjelfva verket hunnit bra långt, på så kort tid. Polisväldet kan redan anses färdigt, och frågan är nu att dermed förena junkerväldet och pietisteriet, till ett tre-enigt och fulländadt system. Kyrkan och skolan vill man nu mera begagna såsom medel att hos det uppvexande slägtet inskärpa skygghet och medgörlighet; det redan fullvuxna hoppas man qväsa genom polis och bajonetter. Den nye kultusministern, hr v. Raumer, har i förra veckan åter aflåtit ett reskript, hyari alla konsistorier och läroverksmyndigheter föreständigas att på det strängaste vaka öfver vederbörande lärares politiska tänkesätt, och hvari det hårdaste ansvar bestimmes för hvar och en, som visar sig icke vara obetingadt tillgifven styrelsens system och anda. Detta påbud är bästa sättet att skapa ett hemligt angifveri af förfärligaste slag, hvarpå redan ty värr icke är någon brist, och att uppfostra en liga af hycklare. Med kyrkoväsendet är det på samma sätt: den fordna auktoritetstron skall återställas: det lilla antal prestmin, som visade tillgifvenhet för 1548 års rörelser, har redan blitvit antingen afsatt, cller befinner sig ännu under disciplinar-ransakning , hvilken vanligen slutar med afsittning. Anklagelser för öfverträdelse af disciplinarlagens är för öfrigt den utväg, som nu mera tillgripes mot de embetsmin, hvilka blifvit anklagade för något politiskt brott inför domstol, men frikännts af juryn. — Disciplinaranklagelsen åsyftar, heter det, att undersöka om den frikände icke ändå har visat sig obrukbar celler ovärdig såsom embetsman; och det är ganska sällsynt att icke regeringen på denna väg vinner sitt syftemål, och att den! förföljdes öde dermed är atgjordt. Under dessa omständigheter kan ingen undra att lycksökarnas stora skara, så vidt som möjligt söker visa sin ifver, och att munkhögmodet, läseriet (: der Winkelpietismus,) och den ärliga men vilseledda fromheten samverka med denna regerings så kallade samfundsfrelseri, till frihetsandans qväfvande i alla tänkbara riktningar. Före 1848 hade den andliga verksamhet, som fann sig utestängd från det politiska området, vändt sig åt vetenskapen, filosofin, häfdforskningen, litteraturen, kyrkan. Styrelsernas förtryck af samvetsfriheten framkallade rationalisternas, ljusvännernas, och de He-! gelska filosofernas hårdnackade opposition, ! utan att medgifva utträdandet ur kyrkogemen