Aftonbladet – 23 april 1851, sida 2

de fruktansvärdasto bland dessa hafva ingifvit en viss aktning. Sjelfva Marat, utgifvaren under första Franska revolutionen af Ami du Peuple (Folkets vän), huru man i öfrigt må bedöma honom och hans verksamhet, lefde dock för en idc, republiken. Man kan som politikus härför tadla eller prisa honom, man kan från moralens synpunkt fördöma hans grymhet, man kan som historikus eller tänkare kritisera hans inskränkta åsigter — men en karakter måste man dock erkänna att han var och att det fanns ett förnuftigt samband mellan hans handlingar. Funne vi hos hr S., som i mänga fall påminner om Marat, nägon genomgående tanke, något med konseqvens sökt mål, skulle vi med nöje erkänna det. Men vi hafva sökt förgäfves. I samma andedrag han skarpast tadlar godtycklighet i lagskipningen, försvarar han polisens mest godtyckliga handlingar. Vi påminna blott om Mormonen Forssgrens väldsamma gripande samt bortskickning och Folkets Rösts resonnemang derom 0. s. v. I fråga om lagstiftningen talar hr S. ena dagen vidt och bredt om att ingen annan rösträtt duger än den hvari hvarje person, hvarje menniska får deltaga; härigenom ställer sig hr 5. fram som en väldig radikal. Men vänten ej att detta varar länge! Snart ser man hr S. komma med ett representationsförslag, som yrkar klassval, alldeles som en förmodad hoftidning, Morgonbladet, och hvarigenom arbetsklassen, på hvilken annars hr S. vill rida opp till väldet, endast får en obetydlig del af lagstiftningen i sina händer. I ekonomien predikar hr S. emot kapitalistens rätt att lefva på sina arbetare, utan att med dem dela vinsten, medan han sjelf, oaktadt den betydliga vinst han har af sin tidning, låter sina ansvaringar och medarbetare lefva temligen knappt, ja så att man sett en dylik grätande beklaga penningemenniskans härdhet. Religionen slutligen — ja härom vore mycket att säga — religionen begagnar hr S. med lika stor skicklighet som nägon medeltidens svärmare eller predikaremunk, för att uppröra massans känslor och under detta tillständ inplanta hos folket hatet emot vissa religionsbekännare. Vi påpeka här endast de fanatiska angrepp, som uti Folkets röst förekommit emot judar och katoliker, hvilka hr S. nära nog tycks anse värda bälet eller landsförvisning. Sålunda strider han emot dens af alla bildade folk antagna eller eftersträfvade religionsfriheten. Och dock säger han sig fåkta mot samvetsoch tanketväng! Vi hafva här i korthet angifvit de hufvudsakliga punkter, hvari hr S. är sin egen fiende. Vi hafva sett honom i fråga om lagskipning, lagstiftning, ekonomi och religion motsäga sig sjelf, det är: sakna principer. Han är derigenom som ett agn för vinden eller rättare: han står i alla hufvudfrägor emot framåtskridandet. Väl kunde vi hafva ännu en sak att här tala om, vi mena hr S:s enskilda lif, hans sedliga lif, hans sedliga förhällande till qvinnan, hans förhållande som vän, som affärsman 0. sS. V., men vi draga gerna ett täckelse öfver denna tafla, hvaraf mähända dock allmänheten då och då fått se en skymt. Vi behöfva sälunda ej ingå på detta gebit, oaktadt en person, som just på det enskilda lifvets hittills fridlysta omräde inbrutit störande och förstörande, ej kan fordra att sjelf i mörkret få bedrifva sina gerningar, utan mäste nöja sig med att äfven hans enskilda lif drages inför allmänhetens domstol. Hvilken förvirring i begreppen och demoralisering en sådan verksamhet som hr S. emedlertid skall medföra, torde lätt inses och särdeles vilja vi lägga Sveriges arbetsklass, som nyss börjat vakna till politiskt lif, på hjertat, att akta sig för sädana falska profeter. Arbetare, som något tänka, finna snart om det vi här yttrat är sanning eller ej. Ligger deri nägon sanning, så inses ock hvad säväl arbetsklassen som de andra klasserna af hr S. hafva att vänta och i detta fall hoppas vi att vära ord finna genklang i landet. — Dock innan vi sluta, få vi äfven uttala hvad godt hr S. har uträttat. — — — I Försynens hand är Folkets Röst en af de giftiga svampar, som ur samhällsjorden suga till sig osunda vätskor, och sälunda göra det möjligt för nyttiga vexter och sköna blommor att uppspira. Mätte blott denna blomstring ej vara för fjerran, ty mänga äro nu de, som lida af de giftiga ängorna oh mängen skön blomkrona frätes. Denna blomstring skall emedlertid inträffa, så snart tidningsskrifvare och andra författare, mera än som nu i allmänhet sker, värda sig om att bereda folket nyttig och skön läsning, den skall inträffa då rättvisan och kärleken blifva annat än blotta namn, då de uppenbara sig i seder och lagar, i det allmänna och enskilda lifvets förhandlingar. — Då skola ock röster sådana som den ifrågavarande tystna. Men ugglans skri i natten har dock ej varit förgäfves; det har lärt oss akta på en annalkande storm och förberedt oss på att göra den oskadlig, ja nyttig. Vi kunna väl en stund vara hemska till mods, men äfven ugglan är ett Guds barn, fast hon bygger sitt bo i ruiner och har sin glädje i natten. —X— — Eftersom vi här ofvan kommit att tala am tidningen Demgokratien. vilie vi ei heller förbigå en deruti intagen uppmaning till Aftonbladet, så lydande: Då vi sedan Februari månad förgäfves väntat på att A.B. skulle ätertaga sitt förhastade och ä a aga s h smädliga uttryck att visan: De Schlesiska väfrarne af Heine, som i öfversättning var införd i Demokraten, skulle vara affattad i den ton, som Folkets Röst brukar begagna, få vi änyo uppmana A.B. att fullgöra sin skyldighet i detta fall. . Härpå hafve vi ej annat att lemna till svar, än att den ifrågavarande visan, som stod att läsa i Demokraten redan för nägra månader sedan, onekligen på ett vildt och revolutionärt sätt uttryckte de Schlesiska väfrarnes nöd, och att Demokraten åtminstone hade bordt låta öfversättningen af visan föregås af en historik, som upplyste dess anledning, äfvensom författarens namn gerna kunde varit nämndt. Så isolerad som den nu framstod, måste den förekomma föga olik de vanliga hatfulla uttrycken om penningemenniskorna, m. m. i Folkets Röst, ehuru det är gifvet, att orsaken hvarföre de Schlesiska väfrarne blefvo utan arbetsförtjenst icke kunde vara någon annan, än att deras produkter ej kunde säljas utan förlust på verldsmarknaden, Riksdagen. Plena i riksstånden den 23 April. RIDD. OCH ADNFEIN — Ctatontolbattnta oas g