Aftonbladet – 23 april 1851, sida 2

Revy af Tidningarne. i Det tilltagande oväsen, som hr Franz Sjöbergs tidning börjat föra i samma mån som förläggaren trott sig kunna husera strafflöst med hvem han behagar, har nästan från alla tidningar framkallat mer och mindre uttryck af ogillande. Bland dessa innehåller det i lördags utkomna numret af Demokratien en karakteristik öfver Folkrösten, hvilken kan förtjena att här till det hufvudsakliga återgifvas i utdrag: Tidningen ,Folkets röst,, Tryckfrihet och Sedlighet. Det kan måhända stöta en och annan för hufvudet att se sådana ord, som dem vi tagit till öfverskrift stå bredvid hvarandra; men i verkligheten finnas understundom karrikaturen och idealet, det vill säga det fulaste och det vackraste endast en härsbredd skilda frän hvarandra. Så förhäller det sig äfven med nämnde tidning och de begrepp man är van att fästa vid orden tryekfrihet och sedlighet, begrepp som jordens ädle oeh upplyste ständigt sökt utveckla och förverkliga, men hvilka ocksä alltid haft sina bittra fiender, okunnighetens eeh den otyglade passionens vildhjernor, för hvilka intet annat är heligt än det, som ligger inom gränsorna för deras orena begär. För att tillfredsställa dessa träda de ut på lifvets tammelplats, rustade med hatets oeh illviljans giftiga pilar och säkre på att vinna anhang i den verkliga pöbeln, d. Vv. s. både den som stoltserar i vackra kläder och den som höljer sig i trasor, samt att få bundsförvandter i sina angrepp mot allt hvad som är upphöjdt, rent och vackert i samhället. Uti upplösningsperioder, i tider då nya föreställningar, nya tankar om samhälle, stat och kyrka börjat intränga och upplösa föräldrade läror samt skingra mänget töcken, i tider då lagarne till en stor del äro tomma former, hvarur rättvisan och kärleken flyktat, men då ännu ej hvarken lagar eller seder hunnit omskapas och ingjuta ett högre lif och ljus, i sådana tider, säga vi, uppstå män, som suga sig stinna af folkets fördomar och under den allmänna förvirringen i sederna och tänkesätten, genom att smickra okunnigheten, fattigdomen och brottet, vinna mängdens öra och blifva ansedda såsom dess sanna vänner, oaktadt de i sjelfva verket äro dess farligaste fiender, emedan de väcka dess lägre lidelser, göra dem missnöjda med sin ställning, men utan att upplysa dem om medlen att förbättra densamma. Vi hafva blifvit föranledda till dessa allmänna betraktelser af det sätt hvarpå den här utkommande tidningen Folkets Röst skrifres ooh af den anda, som deri jemt uttalar sig. Det kan visserligen vara obe: ödgas Ivfta en slöja hv: der fula grihagligt att nödsas Pressen har med få undantag ty värr alltför litet sysselsatt sig med att framställa dragen uti Folkets Rösts fysiognomi, en liknöjdhet som länder densamma, som väl också skulle värda sedlighet och upplysning, till ringa heder; och just derföre anse vi ett bidrag till teckningen af samma tidning ej vara obehöfligt. Tager man sig före att genomgå Folkets Röst ända frän dess första numror, måste man finna tonen vara den mest räa och ohyfsade, som man ännu i nägon svensk tidning hört. Knappast någon upplysning eller varning har der gifvits, eller nägot tadel förekommit mot enskilda personer och korporationer, som ej varit späcradt med de gröfsta uttryck, värdigare drängstugan och därhuset än en tidning. Detta skrifsätt har ej kunnat annat än hos mängen väcka den tanken, att Folkets Röst föresatt sig att tillintetgöra tryckfriheten. När man betraktar den reaktion, som äfven här i landet är i full fart, när man besinnar de förslag till tryckfrihetens inskränkning som ej blott af lagstiftarne nu blifvit väckte och af en mängd tidningar, sednast den half-officiella Posttidningen förordade, så tycks ingen tid vara lägligare, ingen tidning mera tjenlig än Folkets Röst, att uppskrämma de särskilda folkklasserna och göra tryckfriheten, all frihets skyddsmur, förhatlig, till och med för dess gamla försvarare. Vi kunna ej afgöra huruvida nämnde tidning af blindhet eller på befallning rusar fram, men säkert är att ingen organ såsom den satt tryckfriheten på spel. Landets ädlaste män hafva i deras mest enskilda lif blifvit smutskastade oeh gifna till rof ät deras hän, som tro alla, hvilka befinna sig i en bättre samhällsställning, vara skurkar och bedragare ). Under sådana förhällanden kan man ej annat än önska, det folket mätte komma till insigt häraf och ej uppmuntra ett dylikt skriftställeri, som ty värr nu är händelsen, då man ser nämnde tidning ejblott i händerna på roddarmadamer och källare-: kunder, utan äfven ej försmås af de så kallade bättre, . som derigenom uppmuntra skandalen, — -— — — — Betraktar man andra länders historia, så hafva väl ander vissa upplösningstillständ män framkommit, som det mest passionerade språk, pöbelaktigt om man å vill, angripit den bestående ordningen. Men äfven l lösa anekdoter i Folkrösten för längre tid sedan om saker. som uppgäfvos hafva passerat inom ko-l: nungens oeh drottningens enskilda rum, oeh förL 4 j J j ———— ; 1 ) Detta kan bland annat tillämpas på vissa skanda-) j 6 j modligen är det härpå förf. alluderar, i