Aftonbladet – 22 april 1851, sida 3

ket för eget, men kanske ännu mera för det allmän. aas väl, att der slumrade nu ett hjerta, som alltid klappade vermt för nödställda och bj-lpbehöfvande ikar. Den cjupa sakoaden har sällan ord — tyst naden från det hållet talar bättre än den prydliga;:e vältalighet. (C. A) j BLANDADE ÄMNEN. SPÄCKHUGGAREN. — Rörande det hafsdjw som för någon tid sedan uppflöt dödt på hafsstran len nära Ronneby, och som för sin mirakulösa stor lek ådrog sig så allmän förundran, förmäles nu, at professor Nilsson i Lund, till hvilken skrifvelse i äm net blifvit expedierad, afskickat konservatorn vid Na tural-Historiska museum Kjellman till stället för at vinna närmare upplysningar och på samma gång skelettera djuret, hvilket lärer befunnits vara Del phinus Orca Linn, eller den s. k. Späckkuggaren om hvars grymhet i hafvet följande utdrag ur Nils sons Fauna lemnar närmare besked: Denna Delphinart förekommer i Norra Oceaner och visar sig ej sällan utanför skandinaviska halföns kuster, från Nordkap till södra delen af Sundet. Nägon gäng går han i Östersjön; och i mynninger af breda floder, t. ex. i Themsen, har han äfven visat sig. — Ett exemplar, som är 1762 fångades vid Dönäs, utanför Helgeland i Norrige, och hvaraf en figur och beskrifning skickades till biskop Gunerus, höll i längd 24 fot, i tjocklek 9 fot, och hade en ryggfena, liknande en stör af 6 fots höjd. — Ett annat exemplar, som 1793 blef dödadt i Themsen, höll i längd 31 fot och i tjocklek 12 fot. — Kroppsformen liknar Tumlarens; dess större eller mindre tjocklek beror deraf, om han blifvit efter döden mer eller mindre sväld af utväcklade gasarter. Den spolformiga kroppen aftager, som vanligt, starkare mof stjerten än mot hufvudet. — Han igenkännes, äfven på afständ, genom sin höga smala ryggfena, som är högre än hos något annat hvalartadt djur. Han för följer och dödar alla slags större sjödjur, isynnerhe sådana som äro feta eller försedda med späck, hvil. ket han isynnerhet tycker om. Större Helgeflundror Tumlare och Skälar, blifva ofta hans rof. Mot skä larna förer han, enligt Gunerus, så häftiga Krig, at hafsytan der striden stått, ofta är blodröd, och de är alltid skälarna, som mäste färga valplatsen. D: han visar sig i sjön, söka de derföre sin räddning på skär och stränder. Så berätta fiskarena vid Nor riges kust, och samma berättelse hafra fiskarena vic Sundet om samma delfinart, som der kalltas Svärd fisk, att han skrämmer alla skälhundar ät land: Aj denna sin vana att tukta skälhunden, som på norr ska kallas Kobbe, har han på somliga ställen i Norrige fatt namn af Kobbeherre, (Phocarum tyrannus). — Bland hans samslägtingar synes Tumlaren oftast blifva af honom anfallen och uppäten. Af fruktan söker ifven Tumlaren stranden och löper stundom upp på torra landet. Ja man pästär, och ätskilliga, som sjelfva säga sig hafva sett det, förtälja, att fiera Späck huggare stundom omringa och anfalla den kolossals Hvalen. Med sina grofva och hvassa tänder slita d från dess sidor det ena stycket späck efter det an dra. Hvalen säges då söka räddning genom att be gifva sig upp mot stranden; men äfven här förföljd mäste han snart ut på djupet, der han genom oräk neliga väldsamma och starka rörelser, hvarvid väger med skum vräkes upp i luften, söker befria sig frår sina följeslagare. Ja man har till och med vela varseblifva, att Hvalen, för att undgå sina mördare, . ängesten skjuter upp sin kolossala kropp öfver hafsytan. Denna strid i vågen mellan hafvets tiger och ;lefant skall vara ryslig att påse. Detta glupska ofdjur förekommer stundom i flock af omkring et: jog; stundom ses 4—5 tillsamman. Ofta ses dock Späckhuggaren ensam. Späckhuggaren ynglar om vösten i Augusti eller September, och honan föder lott en unge, stor som en fullväxt Tumlare. tU RR FR nn