Aftonbladet – 16 april 1851, sida 2

ig sålunda: bondeu och hans drängar hade på julftonen upptagit och i stugan infört en gammal trätubbs för att begagnas till julbresan. Om natten ade en i stumlen ( stubbe) i dvala liggende gök lifvit af värmen i rummet återkallad till lifvet, rupit ur sitt gömställe, satt sig på en stoloch börat gala. Lyberg, soma är en pålitlig man, säger, tt denna tilldragelse kan styrkes med fiera persoVers intyg.s Riksdagen Friherre Raab afgaf, som i lördags nämnles, i fråga om bankens låneoch kreditivrö else, ett förslag, hvilket genast mötte mottånd från flera båll och snart dukade under Emellertid kan det icke skada att allmänheten leraf erhåller kännedom, emedan det möjliger n annan gång lefver upp igen; och derföre neddelas det bär: All skuldsättning torde kunna hänföras till tvenn lag: stående och löpande skulder. Hvad först angår de stående skulderna, bland vilka jag räknar all för större anläggningar eller sgendomsförbättringar gjord upplåning, böra de vars ntecknade och så ställda, att de ej godtyckliger unna af långifvaren uppsägas, att de draga den nöjligast lägsta ränta och att de årligen amorteras. Hypoteksföreningarnes ändamål är just att medla ådana lån. Om dessa föreningar skola utan afsieg äkert uppfylla denna bestämmelse, måste de naturigtvis sjelfva upptaga lika ouppsägbara lån, som de itlemna åt delegarne. Det kunde lyckas för den örsta förening, som stiftades i riket och som i riksvanken hade ett större kreditiv till hjelp, att uttälla sina obligationer på en kort uppsägningstid; men hvar och en, som tänkt i saken, tords finne att det ej skulle burit sig för flera föreningar at: zenom sina direktioner upplåna många millioner, ställda på kort uppsägning och att sedan utlemna beloppen med 40:årig amortering. Om våra föreningar skulle på sådana vilkor upptagit alla sina lån, skulle de förfarit obetänksamt och oklokt; de skulle nemligen kunnat bringa sine delegares välfärd på spel och åstadkomma i hela landet den största kris, som här ännu egt rum; ty, om minga millioner blifvit samtidigt hos dem uppsagda, huru skulle det väl varit möjligt för dem att honorera sådana förbindelser? Jag säger än en gång, att det kunnat för den skånska föreningen, som var ordnad 410 år förr än någon af de öfriga och ej hade medtäflare vid försäljningen i landet af sina obligationer, bära sig att hafva all skuld ställd på uppsägning. Dennsl: förening bar pu redan en gammel stadgad kredit, ett : liiet utlåningsbelopp, omfattar en rik provins, nära l: utlandet med många förbindelser der. Men det hade varit alltför djerft — ett verkligt oförnuft — af öf l tiga föreningar att ställa sig med större utlåningsbelopp på sådan fot. Förgäfves försökte småländska hypoteksföresingen att här i landet göra någon upplåning på amorteringsobligationer; vi annoncerade; vi negocierade med kassor och enskilda — förgäfves! Väl kunde vi tidtals göra upplåning på obligationer, men långifvarne fordrade alltid af oss, att våra obligationer skulle vara ställda på en ganska kort uppsägnings tid: det fordrades vanligen att den tid, som i obligationstexten var betingad till rådrum förrän uppsägningsrätten vidtog, skulle vsra utlupen, innan obligationerna blefvo mottagne. Vid sådant förhållande och sedan Rikets Ständer indrsgit kreditiver: na, nödgades vi taga utländskt lån, som lemnades på 40:årig amorteringstid och på fördelaktigare vilkor i öfrigt, än vi varit beredde att lemna inhemska långifvare. Deremot har erfarenheten visat, att riksgäldskontoret haft vida lättare att göra upplåning. Riksgäldskontoret upplånade t. ex. med största lätthet 1!, million till krigsrustningarne 1848. Denna erfarenhet styrker mig i den öfvertygelsen, alt de inhemska kapitalerna skulle säkrare upptagas, om det funnes en gemensam föreningspunkt för alla hypoteksföreninvgar i riket, och dertill tror jag, att riksgäldskontoret lämpligen skull: kunna användas. Allt sedan 1844 (se biskop Agardhs reservation vid bankoutskottets betänkande J4 29 vid 1844 års riksdag) har fråga vsrit väckt om öfverflyttring till riksgäldskontoret af barkens fastighetsbelåning. Om en sådan öfverflyttning skedde i sammanhang med uppdraget åt riksgäldskontoret att vara förläggare för alla våra bypoteksföreningar, tror jag att lånen icke blott skulle kunna erhållas på de fördelsktigaste räntevilkor, utan ock troligen inom riket, hvarigenom någon ytterligare utländsk skuldsättning ej blefve af behofvet påkallad, hvilket annars tvifvelsutan kommer ati ske. Min mening är dock ej att riksgäldskontoret skulle omedelbart befatta sig med någon utlåning, Isom fortfarande cch säkerligen också bäst kunde ske laf hypoteksföreningarnes egna direktioner, efter de grunder, som nu äro eller framdeles kunde biifvs fastställda. Då hvarje hypoteksförening vore riksgäldskontoret solidariskt ansvarig med all i föreningen intecknad jord eller annan fastighet, för alla erhållne lån, skulle Idet ock ligga i vederbörande hypoteksförenings-di-Irektioners välförstådda intresse att använda lika omI ltanka vid utlemnandet af lån och indrifvandet af -Ifordringar m. m., som då förenibgarne skötte sig på legen hand. Grunddragen för cen så beskaffad centralisation a! bypoteksföreningarne skulle kunna sammanfattas i följande förslag : 4:0 Kiksgäldskontoret öfvertager, i utbyte mot -lsina 4-procents-obligationer, bankens på fastighets I belåning egande fordringar, samt blifver förläggare låt samtlige bypoteksföreningar i riket. 2:0 All utlåning och all inkassering af räntor, amorteringsprocent samt de speciella räkninrgarne I med hvarje låntagare m. m. bedrifvas hädanefter som bittills af bypoteksföreningsdirektionerna. 3:0 Hvarje hypoteksförenirg b.ilver riksgäldskontoret solidariskt ansvarig, med föreningens alla tilllaångar och låntagarnes i föreningen pantsatta fastigIheter, för emottagne belopp. och skulle 4:0 På sätt lämpligast kunde föreskrifvas, alltid hafva deponerade och till riksgäldskontorets säkerhe! tillhandahålla godkände sökerhetsbandlingar för de I belopp, som förenisgen af riksgäldskontoret emot Ttager. ö:o Hvarje hypotheksförening borde minst sex måi nader före hvarje års ingång hos Riksgäldskontoret! -luppgifva det kapitalbelopp, föreningen önskade under året erhålla. 6:0 Riksgäsd:kontoret borde, å nigoa bistimd ti derefter, gifva hypotbeksföreningarie besked om uch till huru stor del kontoret kunde fylla lånebehofvet 7:0 I händelse Riksgäldskontoret endast kunde Illemra en del deraf, och flere föreningar anmält sig ; om förskotts erhållande, borde det disponibla belop: pet proportionaliter dem emellan uppdelas. 8:0 Den ränta, hypotbeksföreningarne skulle erlägga till Riksgäldskontoret, borde ej öfverstiga 4. Iprocest. 9:0 Endast i den händelse Riksgäldskontoret e kunde fylla hypotheksföreningarnes lånebehof, skull ide ega rättighet att sjelfve negociera lån. Hvad åter angår de löpande skulderna, torde om 3 Idem böra gälla den regel, att de ej må afstaten be t I fordras till större omfång eller till annat ändamål ry Jän dels till betäckande af gjorda affärer, dels ocksi såsom förlag till arbetsoch annan tillverkningskost nad för den vara, man för året producerar till för säljning. Sådane låneförskott böra, så vidt möjlig är, under alla förhållanden vara lika tillgängliga, s glatt de ej den ena tiden erbjudas till ett öfverflöd Lä: Am gaanliaa ARh förviaena ans latin e I wW