Aftonbladet – 16 april 1851, sida 2

var, utan endast en mängd små jordlotter. Dassas unebafvare skulle visa en afgjord obenägenibet att steckna sin egendom och blottställa sig för dåen risk ch ansvarighet, som med lånerörelsa är förbvunden. ottland vore ej ett passande ställa för experrimenr. Alla voro ense om det väsendtliga af : saken, en skiljde endast sig i fråga om sättet för föörvaltingen; han trodde att 4 förvaltare voro säkrrare än Derjemts omnämnde tal. de odlingar, som föregas på ön, och det allmänna framåtskridandiet derLädes, som i hög grad skulle befordras genom en nderlättad penningrörelse. Slutligen blefvo de 5 Srsta momenterne uti ifrågavarande punkt bifallne ch det 4:de återremitteradi. Punkterna 53, 34, 35, 36, 38, 40—45, 49—5351 biöllos. 47, 48, 52, 53 återremitterades, 37 afslogs och ;2 och 354 lades till hanndlisgarne. Öfver fliera af lem voro debatterna långvariga, såsom angåencde utkottets förslag att reversal för lån eller omsätttning kola hafva officiella, om låntagarnes vederhäftighet ittnande, intyg af domhafvande, magistrat eller borgnästare, eller ock bavis af enskild person, för hvilen direktionen hyser förtroende. Den sednaree meingen borttogs då ståndet slutligen biföll. De som trade sig voro hbrr Ekholm, Billström, Bosseus, rråå, Logergren, Halling, Methel och Indebetou, de lesta i den syftning, att, eburu vederhäftighetsbetyg rån auktoritet befunnits ej alltid vara tillförlitliga, le dock måste anses mera att lita på än sådana, om af enskilda personer utan ansvarighet utfärdas. Hr Lagergren fruktade, att om det stadgande, som sista meningen innehåller, gjordes, på många orter skulle uppstå personer, hvilka skulle veta att! förskaffa sig förtroende och åtaga sig lånerörelsen, samt genom den provision de kunde tillskansa sig sikada den lånsökande. Amnen till dylika funnos på flera ställen uti f. d. länsmän m. 0. Hr Halling ansåg det äfven olämpligt, i fall ej lånekontoren skulle utse dem som lemnade intyg, hvarförutan upplystes, att kronofogdarne ej utfärda vederhäftighetsbetyg atan på rekommendation af någon enskild, enär te ej kunna känna alla inom distriktet boende. Angående utskottets förslag, att inkomna låmansöknivgr å större samfnanteget belopp än hvardera diskontverkets tillgångar medgifra skola hvila, för att pröfvas i den ordning de inkomma, ansågo hrr Ekholm, Billström, Ekelund, Sundin och Brinck;, att det ej var tjenligt för rörelsen att låta låneanisökningar hvila, understundom 3 å 6 veckor, enär en bank med lånerörelse alltid bör hafva kassa, och personer som önska lån, genast böra få dem, eller åtminstone svar om de beviljas, på det de i annat fall må kunna å annat håll göra utvägar. Nu inträffar genom dröjsmålen, att till och med goda papper itertagits och banken måhända sedan fått nöja sig med sämre Hrr Halling och Bergman funno det olämpligt att granska hendlingar, innan man vet om man kan lösa dem, och att man ej kan lofva penningar när man ej bar, samt att omständigheterna under tiden kunna förändras. Som nämndt är, blef denna punkt afslagen. Uti 40 punkten föreslår utskottet, att fonden på de särskilda diskontvserken måtte bibehållas oförändrad, så att ?; skulle använias för hufvudkontoret i Stockholm, V, för lånekontoret i Götheborg samt !,, för lånekontoret i Malmö. Denna fördelning ogillades af hr Björck, som visade att i Stockholm och Malmö den anslagna fonden ej itgått, då deremot i Götheborg brist uppstått, hvirföre proportionen i fonden måtte ändras, så att Stockholm erhöll 7V,,, Götheborg ,, och Malmö, som hittills, !,.. Tal. framhöll vigten af att sådana orter, hvarest handeln och industrien äro i så stark tillvext som i Götheborg, ej lida brist på rörelsekapitaler. Häri instämde hr Bergman, hvaremot hrr Almgren, Gråå, Rinman, Ligergren, Hörnstein och Halling ansågo det bäst, att bankofullmätkviga, inom de föreskrifoe gränserne, bestämde föjrdelningen, samt att Götheborg var gynnadt framför Stockholm och Malmö, om man nemligen afssr follkaummern i de särskilda distrikterna, ehuru ingen vederläggning af hr Björcks uppgifter om Götheborgsdistriktets industri och handel förmärktes. 44 punkten afstyrkand3 den hemställan, som direktionen för lånekontoren i Göiheborg och Malmö, samt he Billström uti en motion gjort, att fonderma för utlåniog på namn och rsverser på nämnde ortger målte ökss. Hela fonden utgöres af 8 millionefr, hvaraf 5ö användas af diskoatverket i Stockholm, !8 i Götheborg och 4 i Malmö. Herr Hörnstein förrsvarsde utvidgningen af denna art lånerörelse, allldenstund den är mera anlitad än kassakreditivrörellsen, införlifvad med folkets sed och mångas ezistenas deraf beror. Redan nu var brist både I Stocikholmss, Götbeborgs och Mealm6 diskonter, då man på först:nämnda ställe får vänta 3, i Malmö 7 och Götheborg 20 veckor innan lånen utfalle, och om fonden ninskades, skulle det medföra strypning, så länge man ej har anpat att sätta i stället. Det var distrikternas vidsträckthet som gjorde denna rörelse besvärlig, emedan det var svårt att känna låntagarne; felet låg ej i låneideen. Hrr Almgren, Gråå och Lagergren talade för den relativt större summa, som Stockholms diskont disponerar; den sednare, antagande att V,, af den svenska industrien vänder sig kring Stockholms lånekontor, såsom dess förläggare. Hr Björck visade ytterligare det större behof, som förefanns i Malmö och Götheborg, hvilka distrikter ega endast 2 privatbanker, då Stockholm deremot har 6. Afven hrr Helling och Billström talade i denna syftning, den sednare dock anmärkande, att man ej uteslutande fick göra afseende på handeln och industrien, utan också på egendomsvärde och Tfolkmängd. Denna och följande punkt biföllos alternativt. Förslaget om fördelningen af handelsoch näringsdiskontens fond ogillades af hr Björck, enär denna fend är bestämd för handel och näringar och det definnes att tullintraderne i Götheborg uppgå till 36 proc., inom hela distriktet till 38 och i Malmö till 14, eller tillsammans 38 proc. utaf hela landets, Thvadan således dessa distrixter borde skäligtvis tillgodonjuta hälften af den anslagna fonden. Hrr Wern och Bergman ansågo densamma bshöfva ökas och omnämnde att flera af Svsrizeg mellersta provinser, som ej tillhöra Götheborgs distrikt, dock hafva del i dess rörelse. Hrr Almgren, Brinck oca Gråå hölle på att försvara Stockholm. Slutligen gällde det kessakreditivrörelsen, hvars ond utskottet så fördelat, att handelsoch näringsdiskonten i Stockholm skulle erhålla 4,0600,000 rdr, iånekontoret i Götheborg 500,000 samt det i Malmö 400,000, så vidt ej af sednare summa 0,000 rdr somme att afdragas för Wisby räkning. Her Björck och Billström ansågo äfven denna fördelning ej motsvara behofvet i Malmö och Götheborg; hvarest låneansökningarna vida öfverstigit den disponibla fonden. Hrr Halling och finman funno det oriztiga att Malrod skulle förlora för Wisby skull. He Hörastein ansåg fonderna öfverallt vara otillräckliga och br Barger att det ännu ej vr bekant iaom hela stockholms distrikt, att kreditiver kunde erhållas, hvarjemte hr Almgren upplyste att äfven Stockholmsfonden ej räckte till de lån, som redan innevsrande år blifvit begärda. — Som nåmndt är blefso båda punkT.erna (52, 53) återremitterade. —LLL— Utskottsbetänkanden. Ekonomiutskoitet har uti inkommet betänkande afstyrkt följande moiioner: J 1:0 om beredande af ersättning åt enskilde perconer, som genom förändringar i ekonomiska lagstiftningen tillskyndas förluster, m, m.; 2:o om upphörande af den till förekommande af tullförsnillning och oloflig införsel af varor vid Norska gränsen inrättade tullbevakning; 3:o om inrättande af en daglig postgång mellan Stockholm samt Skåne och Götheborg, äf