Aftonbladet – 10 april 1851, sida 3

nan mån nedsattes i sin existimation och medbor gerliga anseende, än så vidt brottet i och för sig sjelf dertill bidrog. Af äldre historiska samlingar inhemtar man fördenskull, hurusom i staten hög! uppsatte män underkastade sig denna devota föröjmjukelse utan förlust af den aktning i öfrigt, hvartill deras sambhällsställning gjorde dem berättigade: och satt afsigten med denna kyrkliga ceremoni ej heller var någon annan, eller motsatt, bevisas af sjelfva den så kallade Kyrkolagen, hvilken vid vite förbjuder, att den absolverade må förebrås sitt förödmjukande inför Gud och Hans församling. Nu mera är — och länge har varit — åsigten i denna del alldeles motsatt. Allmänheten har i långliga tider betraktat kyrkoplikten såsom ett verldsligt straff, och denna otdeka och vår ritual djupt kränkande ceremoni benämnes också nu mera, så af högre som lägre, kyrk-straff: ett förbållande, som ådagalägger, att tidens opinion ej gillar densamma annorlunda, än så vidt den hänföres till kategorien straffbalk. Hvad skulle den annat än anses för straff? Att under en två timmar lång högmessa vara på en viss punkt i kyrkan utställd till allmänt förakt af de så kallade bättre och spe och begabberi af ungdom och annat oförståndigt folk? Om, i likhet med dem, som schavottera på torgen, en jernring vore bunden om hans hals, månne den så kallade syndarens förnedring dymedelst blefve förökad? Att vår nuvarande regering icke heller skiljer sig från allmänna omdömet i denna del, visar ett fårskt sxempel. Genom den så kallade kungliga nåden, d. . s. genom Konungens icke i högsta domstolen itan i regeringskonseljen fattade beslut, har den uppenbara kyrkoplikt, som domaremakten ålagt en ör tjufnadsbrott dömd person, blifvit förvandlad till 5 månaders fängelse. Ett sådant beslut hedrar koungens rådgifvare, såsom betecknande deras aktning ör menniskorätt och menniskovärde, under det detamma innefattar ett ytterligare bevis på H. M. Koungens ädla, upphöjda och menniskoälskande täncesätt. Men likvisst återstår svaret på följande juidiska fråga: Huru tänkte sig, i ögonblicket af ietta besluts fattande, konungamakten denna sak? Troligen icke annorlunda, än såsom om fråga vore mm ett korporelt straffs förvandlande till ett annat, ikaledes korporelt. Hade konungamakten ansett fråan röra endast kyrkodiscipin, så skulle konunganakten ej kunnat komma längre — när total eftergift cke kommit i fråga — än att förändra kyrkopliken från offentlig till enskild. Men påtagligen ha ögbemälte myndighet betraktat kyrkoplikten såsom tt verldsligt och korporelt straff, och på sådan rund förvandlat densamma till fångelse. Nu frågas ytterligare och hemställes till de unerordnade domrarnes noggranna kontemplerande: Enär konungamakten genom sitt ofvanariförda balut karakteriserat kyrkoplikt såsom verldsligt straff: an, hädanefter, den underordnade domaren sakfälla ll nämnde straff på grund och under åberopande ndast af Eyrkoordningen, eller den, ehuru oegentgt, så kallade Kyrkolagen? Tilltror den underordnade domaren sig icke att illa ett sådant utslag; månne han i stället tilltror ig att döma till kyrkoplikt på grund af Krimtnal19, enär en sådan lag i sjelfva verket icke existear, så vidt det antages, att den genom meromförvälte regeringsbeslut stiftade lag icke kan, såsom nnu icke af den andra statsmakten pröfvad och biallen, konstitutionsenligt tillämpas?