Aftonbladet – 10 april 1851, sida 2

Det går inte an... det år kallt i afton... ni kund: lått ådraga er en förkylning. .. Kallt ... går inte an... undanflykter! Ni hörde ju att jag bad er om er biljett... ni är väl så ridderlig att icke neka... och det första gången jag ställer en bön till er? Första gången!, eftersade doktor Stuart med samman. pressade läppar och i det han fäste en genomträngande blick på henne; men han hemtade sig snart och tillade : samma ton som nyss förut: jag kan icke tillåta... Så gå då ni, sade Adelaide föraktfullt, i det hon kastade kappan tillbaka. Gå ni och se Griseldis... alla män böra se den... gåls Clas, som hela tiden otåligt vinkat de omkringstående att begifva sig af, störtade vid denna tillsägelse ut och drog Silvan med sig, fruktande att det väntade nöjet skulle blifva inställdt för Pipplans skull; han var icke rätt lugn förr än hans långa ben nomadiserade på vagnsbottnem bredvid Silvans och han hviskande fick förtro henne sin förvåning öfver denna nya seger, hvilken han betraktade föga mindre ärofull än Sanct Görans öfver draken, hvarföre han ock från den stunden inom sig ansåg Stuart sås m en hjelte, fullkomligen jemförlig med Halfdan Östanson och Tidrik af Bern. Adelaide stod lutad mot fönsterkarmen i salongen. Hennes ena hand hvilade på en stolkarm och den andra hade hon tryckt mot sitt bröst. Det skulle hafva varit svårt att gissa till de tankar och känslor, som nu upptogo henne. Hon liknade en af dessa fina qvinliga väsen, som anbringas såsom sinnebilder af sorgen, vid urnan eller marmorkorset under cypressen och tårpilarna. Det var en staty af sorgens gudinna, men den resignation som den bårda marmorn så lydigt emottager af konstnärns hand syntes icke här... här var en varelse med hjerta som blödde och hufvud som brann, och som med tårar, varma, bittra, ymniga, tycktes Begråta meanskans hårda lott, Att plåga och att plågas blott. Forts. fölljer.)