dörerna ej är sa stor, som man inoblilar sig och att ehuru Fredrikshalls raffinadörer. få tullfritt införa råsocker, Svenskarne kunna tillverka sitt för lika godt pris som de Norske. Skulle åter exportpremie beviljas norrmännen, vore saken mera betänklig. ehuru ett enda norskt soc-srbruk, som redan förser hela Norge, ej kunde vara vådligt för de svenska sockerbrukcen. Mean kunde dessutom använda represalier frrån svenska sidan och sätta på den norska sockerriinförseln till Sverige samma tull som på den utländska. Tal. kunde emellertid ej förstå buru man svenska sicdan kunde låta behandla sig på ett godtyckligt, ja våldsamt sätt och beklagade unioniella förhållanden mellan Sverige och Norge. Hr Björck försvarade Fredrikshalls raffinadörer emot den beskyllning att de skulle depravera gränsboerne, visade att äfven Norge gjort förluster på Sverige samt ogillade dan animositet och bitterhet emot unionen som försports. Hr Schwan farn det olämpligt, att så som i motionen skett, upptaga en fråga. om utländska fösrhållanden och att bevillningsutskottets ledamöter sbkulle hafva svårt att veta huru frågan i dess outreedda skick bords behandlas, då den helt och hållett beror deraf huruvida Konungens proposition till noorska: storthinget antages, uppskjutes eller förkastas. -Han-viste ei hvad utskottet skulle kunna säga i anledning af en lag, som möjligen kan :stiftas. Hen ansåg derjemte att de norska raffinadörerna borde ha vändt sig till Konungen, som, ifall! han funne omständigheterna så kräfva, säkerligen skulle afgifra proposition i ämnet, men att ej en enskild riksdagsman hade bordt göra det. Hr Lagerren hade ej trott, att borgareståndet, som varit så diberalt i fråga om remiss af under riksdagen väckte motioner,, skulle vägra honow depna rätt. Det gällde häär ej blott rafinadörerne utan, det vore fråga om: den förlust som skulle draboa statsverket, i händelste nämnde proposition antoges; det gällde vidare em näring, som i andra länder till och med genom exceptionella lagar blifvit understödd och uppmuntrad. Att det varit såfotillbörligt att kalla honom raffinadörernes målsman (hr Petre hadeen gång under diskussiomen begagnat detta uttryck) att det hade förtjent anmärkning från ståndets sida. Hr L. bede aldrig gått någons ärenden. Om mian närmare betraktat motionen skulle man Tunnit attt den ej var något hugskott, utan på en :officiell khardling grundad. Vådan af att så Bära Sverige ffinnes ett sockerbruk som tulfritt får införa råsocker,, var stor. Slutligen yttrade hr Petrå, att det besananats att ståndet blifvit behörigen insockradt. Han hadde ej talat om motionens innehåll utan endast syssiselsatt sig med formen. Hvad det angick att man : förut så lätt beviljat remiss, så hade det varit i lilikgiltiga ämnen, men så kunde väl ej ifrågavarandde betraktas. Hr L. hade anfört att den ej blifvit vräckt för enskilda näringsidkares skull, utan af omtamka för Sveriges statsverk. Detta innefat, tade en grav anmärkning mot svenska regeringen, från hvilken dylika förslag böra utgå, hvarjemte de äfven, såsom alla unionella saker, skola behandlas af svenskar och norrmän gemensamt. Ständet skulle till följe härat genom beviljande al remiss göra en stark armärkning mot regeringen. Men ej nog dermed att motionären ef ställt sig på konstitutionell botten, då han ej grundat sin motion på ett faktum; frågan hade jemte den formella och ekonomiska sidan äfven en politisk. Regeringen hade vid en föregående riksdag återtagit sin egen motion, så ock vid den sisttförflutne i följd af vissa inverkningar. Ej blott i !tullfrågan utan äfven i andra trågor hade ett vacklancde i styrelseåtgärder och tänkesätt försports och det var ett dylikt vacklande som motionen tycks haft för afsigt att åstadkomma. Hr Lagergren fann sig efter hr P:s anförande lifligt påmint om gamla riksdegsr. Genom votering blef motionen med 928 röster mot 49 remitterad till bevillningsutskottet, hvarefter hr L. tackade ståndet för sin godhet, att bevilja . temiss, hvilket föranledde hr Petre att anmärka, , det hr L., derigenom att han tackade, visat att hann sjelf tviflat på sin rätt och vid närmare besinning g skulle fi: na vådan af framtida propositioner af beskikaffenbet som den ifrågavarande. Hr VWerns motion att statsutskottet måtte föreslå utsittanndet ef deg för nästa riksdags början bestreds af hrr I Halling och Gezelius, som yrkade att denna fråga ernligt vanlig praxis skulle af expeditionsutskottet behandlas. Hr Werns mening blef dock gällande wid voteringen och motionen till statsutskottet remitterad. Följande utlåtanden biföllos: Statsutskottets MM 95, 94, 95, 97 samt bevillningsutskottsts JM 3, hvarefter ekonomiutskottets JA 59, om utredande af städernas förmåner och privilegier förekom; enligt vice talmannens framställning, lades 7:de punkten i utl. till handlimgarne och äskades enstämmigt proposition på afslag, som eck utan diskussion följda. Till suppleant i Ibevillningsutskottet i stället för hr Pettersson hade har Björk blifvit vald. — Hos Bondeståndet diskuterades både länge och väl Lugutskottets utlåtande J4 43, angåenda föreslasen äuvdring i nu gällande stadganden rörande nämndemannaral m. m. Emot förra punkten af utlåtandet, är val genom elektorer föreslagits i stället för det er brukliga direkta valsättet, uppträdde Rutberg, Anders Olsson från Jemtland och Medin, yrkande afslag, emedan förslaget 1 deras tanke vore både lämpligt ech kostsamt. — Åfven Svartling ansåg 1123 års författning passande, och nämnde att den tillämpas med stort nöje. Han talades om faran af den nya författningen, då unga domare anlända till orterne, visserligen med stora akademiska kunskaper, men utan Ilokaloch menniskokännedorm. Nödvändigheten för distriktsombuden att företaga ofta ganska låpga resor till valorten skulle medföra en ovälkommen kostnad för allmogen, hvarföre han 3rkade afslag i denna del. — Hearik Andersson gillade utskottets yttrande rörand? valbarheten, men ej valsåttet. Då församlingsboerne sjelfve välja, känna de personen; nu skulle det kunna hända, att församlingen finge en alldeles obekant nämndeman, från en främmande ort. — Östman ech Bergström talade äfven för afslog, hvaremot Nils Jeppssoh, biträdd af Per Pålsson och Nils Andersson, förordade betänkandet. — Sahlström ansåg dem föreslagna reformen nyttig i de flesta fall och mest derföre att den skulle återföra underrätterne till det anseerde de fordom haft. Personer reed någon bildning skulle få sio plats bredvid domaren och möjligen kunna leda honom tillbaka på den bana, hvarifrån han någon gång velat afvika, varande ung och mindre erfaren. Sålunda tredde han lagskipningen kunna i någon mån förbättras och den brokighet i besluten, soma nu eger rum, en gång uppböra. Han hade intet anspråk på att anses tala af erfarenhet, ty ben har aldrig varit pämmdeman, men ville blott påminna huru nämnder nu ofta är sammansatt, buru liknöjd den är samt sömmig cch vanligen i allo ense med domaren. Man hade Fru ett tillfälle att erhålla pämnder af de kunnigasste och bästa; och anhållande att man måtte betraktta denna förslagets syftning, gaf ban sitt bifall. — Petter Claösson ansåg förslaget visserligen envändbart på orter, der häraderne äro små och der elektorerne kunna snses kärna alla lämpliga personer; men i stora bäreder vore bäst att valen ske socknevis såsom nu. Han fruktade äfven för pvigilansen till srnående af befattningarne, och kunde ej bifalla utlåaodet. — Matts Persson ansåg Svenska folkets första omtanka böra vara den, att skydda rättvisan, hvsrföre den ock bör lemnas stöd på den plats, der den skipas. Framhållande det i sanning stora gyckelv,, som äger rum vid val af nämndemän, ansåg han bebofvet storligea ferdra att valsättet förändras och att förtroendet må tillfalia personer med insigt och något bättre qvalifikationer, än det att blott hafvva varit starkest i fåfänga efter namnet Nämrede