Aftonbladet – 7 april 1851, sida 1

TVILLINGBRODREN.? H i ICT. Kusin Anton var en bygglig ungkarl vid sina 80, medi några tusen riksdalers inkomst utöfver hvad ban ound-! äng!igen behöfde, och ett godt lyste, väl icke till öfveropps, men till trefligt busbehof, hvil:a tvenne: omstänligheter gjorde honom till en ganska angenäm både värd eb gäst, välkommen öfverallt och saknad der hen ieke var täilstådes. Hans kamrater kallade -honom !en hederlig yojke,, de äldre herrarne ansågo-honom såsom en jemnårig, ! ie äldre fröntimren tålte hönom väl, och de unga logo Htid,, de visste icke sjelfva rätt hvarföre, vid bans möte. Några trodde att detta skedde på drift, men de flesta bade en bättre tanke; hvad Ånton sjelf beträffar, så bekymrade ban s:g föga om det skedde af drift eller välbehag; han ansåg sin person väl förtjent sf båda delarna. Man kunde icke säga, att Anton Waldheim varen vacker karli vanlig bemärkelse, icke heller, att han hade någonting utmärkt i sunt sätt. Min ser dussigtals sådana figurer, hvarken långa eller kort2, magra eller korpulenta, vackra eller fula, mörka ei!er !jusa, qvieka eller dumma, lirda eller olärda, men är — och kanske låg deruti bans företräde framför dussinfizurerna på Hivets stora schtekbord — att han hade ett verk!i en godt hjeria, som afepeglode sig dels i hans blick, dels i bangs leende, som var ett af de vackraste men kap önske, ja det var så intagande och fängslände, att man aldig Gö tnade aut se det, och då Anton, såsom nyss sades, merse: dels var glad till lycnet, hände det, att just detta leende ver bans hvardagsmine. Men — cch hviiken god såk här i verlden bar icke sitt men, sin baksida, bland vanliga ting, såsom speglar oct t:flor, bsnd mindre vanliga, såsom orgor ceh skidepenningar, och ibland mycket ovanliga, såsom kräftor och sniglar Anton Waldheim hade ock sin frånsida: ban var kom mod, tavkspridd och bade ett eget lyte i sitt uttal; ber kunde neroligen aldrig säga m eller n, utan omarbetade dessa håda bokstöfver till b och d. Detia lyte, ett fult, om man så vill, gaf en komisk an strykneny at bele hans person, som icke helt och påle fö de ull korektesen al det hela; men som ban var med vetten al detta orriviliga fel och aldrig visade någon omar lig förlägerbet deröfver, väckte det ieko heller något sär ) Se A. B. M 79.