Aftonbladet – 5 april 1851, sida 2

Provianteller qvattermästare? RNej.n Msagasinsförvaltare?n Inte det hbeller. Nu uppstod en lång tystnad. Solen hade stigit lite högre och en lätt morgonvind drog genom skogen. Dim man försvann mer och mer, och der och hvar mötte torftigt klädda statdrängar med sina matsäcksar på rygge! Med ens utbredde sig odlade fält, leende ängar och dala fulla af de täckaste blomster. Öfver gärdesgårdarne hängd blommande hvita och Jjusröda pjupongrenar. Ett lite trasigt barn stod nedunder. Kinderna voro grå och in sjunkna, håret blekt af solen, händerna smutsiga och bar men bar. Gräset smekte dess söndriga fötter och de jJjus röda blommorna myste kring dess ihåliga kinder. Den resande kastade några slantar åt barnet och ba henne bryta en af de hvita blommor, hvilka vexte vi kanten ef ett litet källsprång, som lopp snabbfotadt ut med vägen. Aha, jaså!l... Abetekarel sade Kalle halfhögt ce med ett förvumstigt leende öfver fin gissningsförmåg: Detta är Kronabacke, vet harren,, fortfor han hög Jag kom till att mista min klocka här i förafse. Du var väl lurfvig då, kan jag tro. Å, slarfvingen, jag kom till att fälskapa med en van dringsman...n En supbror ? xJo, så va då mä, sade Kaile sjelfbelåtet. Hufvudstadens grannskap började nu mer och me anas, Under några Jummiga ekar stod en grå resvagn me lång häck och tvenne säten. Der voro fyra personer uton körsvennen, En af dem bar uniform och sabel, de andr trenne hade sammansmidda ben. En oxdrift skred långsamt och tålmodigt framåt väger Djuren giogo med framlutade hufvuden, ömfotade oel tunga fjät, och deras melankoliska ljud blandades med fö rarnes upprepade entoniga gå-opple Atskilliga vandrare i trasiga kläder och med stora på kar gingo vid vägkanten och rigtsde vådliga ögonkast mo de förbifarande. Häingbjörkarne viftade sina smidiga gre nar öfver de husvilles hufvuden och foglarne sjöngo sin: vackraste sånger för dem. Snart gungade vagnen öfve Liljeholmsbron och in genom Horns tuli. Då här,, sade Kalle, vänligt upp!ysande och pekand med piskan mot en tilstängd port till venster, dä bä ä Gubbhuset, som de kalla. Ja, det är en nyttig inrättning för fattigt folk, sad den resande tankspridd. För fattigt folk! Jo, jag tackar, jag! Det får int vara någon stackare, som ska mäkta att lösa sig dit, De