Aftonbladet – 4 april 1851, sida 1

sode konungen, är han borta, är han död? lagade hon, och glömde siraxt allt för sin emmer. Det var kanske de första uppriktiga tårar, om runono vid dena tredje Gu:tafs likbår; men venska nationen har alltid kaft ett hjeria för let stora och äd a, och i den sköna dalkullans jupa sorg afspeglade sig äfver hela fölkets mnärta, liksom ock några och fyratio ir derfter samma folks genius steg fram till Gustafs raf med den man, som då sjöng med suvilets förgängliga röst: Der låg ett skimmer öfvar Gustafs dagar, antastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, Men det var sol deri, ech, bur du klegar, Hvar stodo vi, om de ej varit till? Ai Bildning står på ofri grubd till slatet, Blart barbecit ver en gåsg fosterlätidskt; Men yeit blef planiadt, jernhårdt språk blef brutet, Och såbgen stimd, och lifvet menskligt njutet, Och hvad Gustaviskt var, blef derför äfven Svenskt. Unde? förhoppning och väntan på att erLilla f reträde hos riksföreståndaren, hertig Carl, uppsköt emelle:tid sköa Carin dag från deg sin hemlärd, men vände mången gång tillb:ka utför slottstrapporna med oförrät adt ä renade. Slutligen började dock tålamxdet tryts; hon gaf allt hopp förloradt att blifva hörd Och skref i stället till Fritz stt han Sjelf bkulle sko ffa sig permission och resa hem,-samtskildrede i de mest rörande och ömma ordalag sin längtan och saknad efter honom, klagade ock på slutet öfver att ban så säl n skref. Hoa bar sjelf brefvet på posten och skulle derifrån bege sig hem till sitt logis, då en större folksamling utanför ett applyst hus ådro; sig henues uppmärksamhet. Ena barnslig nyfikenhet drog henne dit och bon frågade efter hvad det var. vÅh kors, lilla ho, här visas ju en brud