Aftonbladet – 2 april 1851, sida 2

ige derigef6m hvarken blifvit fattigare eller ikare. Redan utur denna synpunkt sedt, förekommer, som utredningen deraf, huru stålerna åtkommit denna jord, icke skulle vara uf någon särdeles maktpåliggande egenskap. De flesta städer hafva derå tvåtreoch änwu flerhbundraårig besittning samt alla derå urminneshäfd, med kanhända ett enda undantag för Haparanda, som vid 1844 års riksdag med Rikets Ständers minne fick sijg stadsjord anslagen. Af lika intressant beskkaffenhet år let utan tvilvel! att efterforska, huruledes för ika lång tid sedan bemman å lancdet, hvaraf de fleste också ansågos tillhöra kronan, komnit i Bondeståniets eller andre privatpersoners händer, och desamma derå sedermera örvärfvat ständig besittningsoch skatteäganlerätt. Om vettgirigheten härutinnan kan illfredsställas, hvilket är temligen problemaiskt, lärer man väl icke komma längre, så vida grundlagens löften i 16 8 Regeringsfornen och allmänua lagens stadganden i Jordabalken och särskildt 15 kapitlet deraf innebära någon sanning och bekräftelse. Strinnlund elter Rikets Ständer lära lika litet kunna lägga bändernpa på någon del af stadsjorden, som på all öfrig under !aga åtkomsttitel förvärfvad del al Sverges jord. Beträffande de under vissa perioder tillkomna vilkor i afseende på brukningssättet af stadsjorden, så är uraktlåtenheten af dessa vilkors iakttagande ingalunda förklarad fåsom något skäl att städerna skulle hafva förverkat jorden eller kunma derifrån skiljas. Då skulle man med ännu större skäl kunna fordra vräkning af de fleste skatteoch kronohemmans innehafvare i riket derföre att de icke i allo iakttagit lagens ovilkorliga bud i Byggningabalken, att lägga by i rätt solskifte; bebygga den enligt 2:a kapitlet; dika och stänga viss längd årligen; lägga humlegård enligt 7 kap., med de flere föreskrifter angående svedjande, återplantering af skog o. s. v., hvila på de fleste ställen blifvit i långliga tider satta å sido. Men man får väl icke hvarken i ena eller andra fallet påyrka efterlefnad af en hop längessdan antiqverade och till inskränkning i äganderätten ledande stadgar, fast desamma icke blifvit uttryckligen upphäfne. Hvartill skulle det väl tjena att numera allestäådes odia lin, hampa och tobak, hvilka icke trifvss på alla marker eller med iågon motsvarande fördel kunna odlas, De betraktas med skäl såsom riksförlust att anvinda jorden till odlande af mindre lönande vexter, hvilket i ännu högre grad är fallet med odlingen af kardborrar ock vissa färggräs m. m., hvilka numera icke vid fsbrikerna eller åtminstome högst obetydligt användas. För öfrigt må bemärkas wit tobaksplantering i ganska mångsa städer utsör en vigtig binäring, eburu man wid närmare basinnande icke kan undgå att anmärka, huruledes den väl arbetade och gödslade jordrymd, der denna onyttiga vext odlas, kunde mycket bältre användas. (Forts. följer.)