Aftonbladet – 27 mars 1851, sida 1

vid samma gata; i H. Kroors, J4 21 vid Storgann ; och 2 f banko raden för de öfrige gångerna samma ES — crigsplaner; men den enda omständigheten orde2 ingen kunna förneka, att om England, rankrike och det för ungrarne så lifligt iaresserade Nordamerika bade låtit sin sjöstyrka 1andla i samband, så skulle deras motståndare vå fasta landet fått sin handel förstörd, sina ämnar bombarderade, och Ryssland insett nuru könbart det kan träffas från hafvens b2herrskare. Men om foreign-office icke gjort allt hvad det tilläfventyrs kunnat, har det åtminstone icke svikit frihetens sak i allmänhet; om det icke blifvit franska republikens bundsförvandt, har det ändå varit dess välvilliga granne. Genom återhållssmheten inom egna gränser har franska republiken bragt dem heliga alliansen derhän att sakna förevändning ill ett anfall emot Frankrike, och nödgat den att för utförandet af sina afsigter framträda med ohöljdt våld. Men för framgång åt det öppna våldet ges allenast ett vilkor: den ofvannämnda söndringen emellan Frankrike och England. Med Enoglend till vän kan Framkrikes president icke våga, om han än hsr lust, att skilja Frankrikes sak ifrån Sardiniens och Edsförbundets; och mot England, Frankrike, Schweiz och Sardinien i förening är resktionen vanmäktig. Också har ingen förbisett dess upprepade försök att i England tillvägabringa en ministerförändring, som äfven, eller åtminstone, kunde förändra Englands utländska politik. Och det är alltför sannolikt att det nyss misslyckade försöket icke blir det sista. I värsta fallet tycks furst Schwarzenbsrg ärna besvärja fram en casus belli från vår sida, genom att trotsa oss, i hopp att om England nödgas välja mellan neutraliteten och ett väpnadt förbund med republiker, så skall det nödgas välja den förra. Ett sådant trots ligger redan i furst Schwarzenbergs förslag om österrikiska helstatens införlifvande med tyska förbundet, tvärtemot lord Palmerstons not af den 3 December 1850 och franska repubhkems protest af den 31 Januari 1851. Men Östterrike äger ingen annan utväg. Dess finanser lligga i själtåget, de:s kredit låter ej öfverspämmna sig vidare, med armarne i kors skulle det mödgas afvakta sin politiska död genom en oobotlig statsbankrott; och att gå på såsom deet gör, när återgången är stängd, dertill fordras egentligen icke något mod, utan blott underggifvenhet i sitt öde. Skulle, i följd af denna (Österrikes lifsfara, reaktionen slutligen lyckas i den åsyftade söndringen mellan England och Frankrike, så är det allmänna europeiska kriiget oundvikligt, och man kan omöjligen föruts2, hvilka skakningar Frankrike då kommer att gå till mötes, för ait undvika slutresultatet deraf cch rädda sin samhällsgrund. Men då en ministeckris i England sålunda är den signal, som rteaktionen afvaktar för att dränka verlden i ett blodbad, hvars slut ej kan förutses, oeh detta åter blott för att kumna åt Sardinien, Schweiz och Frankrike, samt så många fria stater som kunna når, beskärsa Hessens öde — så hemställa vi till hvar röättsinnad man att bedöma förståndet och ffosterlandssinnet hos dem, som önska Russellstka ministerens fall för dess utrikes politiks skull. TURKIET. Upproret i Bosnien fortfar som förut; sedan insurgenterna lyckats bemäktiga sig staden och fästningen Banjaluka, tros då kunna göra långvarigare motstånd än någonsin förut. De Porten tillgifne Bosnierna och landets kristna invånare befinna sig i den äfventyrligaste belägenhet, och då de sistnämnde äro bragta nära förtviflan genom sina turkiska herrars förtryck, så ansåg man icke osannolikt, att de snart skulle ansluta sig till insurgenterna. Ofver denna ovanliga oro i Turkiets till Österrike gränsande provinser kastas för öfrigt en viss förut mindre tydlig dager, genom följande yttrande i Österreichisehe Reichszeitungs: Det vore verkligen på tiden att någon makt åtoge sig en af de skönaste och ändå olyckligas:e provinser i södra Europa. : SYDAFRIKA. Sednaste underrättelserna från Cep gå till den 2 Februari. E:t anfall af Kaffremna på staden Alice hade blifvit afslaget eftier två timmars strid, i hvilken omkring 100 kaffrer blefvo på platsen och de öfriga flydde. Biard de faline var brodren till anföraren Sona, en af Kaffrernas förnämsta chefer. — I Williamstown hade guvernören för Capkolonien, sir Harriet Smith samlat all den krigsstyrka han kunde disponera, bestående af 3000 engelska soldater och 2000 Hottentotter, hvilkas mod och tillgifvenhet voro förut bepröfvade. Man trodde att han den 25 Mars skulle öppna ett afgörande fälttåg emot Kaffrerna, och invånvarne i Cap tviflade icke att besegraren af Sejkerna i Pendschab skulle kunna hejda Kaffrernas framsteg. Emellertid anmärker man såsom någonting oförklarligt, att Kaffrerna på den sednaste tiden visat sig väl försedda både med bössor, kulor och krut. PLATASTATERNA. Från Montevideo berättas att Oribe, diktatorns i Buenos Ayres skyddling, låg sjuk utan hopp om återfrisknande. Med hans död skulle Rosas förlora det svepskäl han sednast i flera år haft till sina anfall emot Montevideo, nemtigen Oribes anspråk på presidentskapet i Montevideo. Rosis hade mött ett annat missöde i guvernörens i Entre-Rios, general Urquizas vägran att på diktatorns uppfordran hemsöka IParagusy med det krig, hvarmed Rosas hotat det. Urquiza håller sig helt stilla i sin stat, som är ganska belåten med beans styrelss; och skulle vapenlyckan förklara sig för MonteviIdeo, så troddes Urquiza i stället komma att biträda denna republik emot Rosas; Urquiza Hkan för detta ändamål uppställa 5000 man när ; som :helst. STOCEHOLM. Sedan Konstiluionsutskotltet, såsom förut lär berättadt, eller rättare 12 ledamöter inom utskottet, förenat sig om att tillstyrka grefve f anar hlallaa nå Lloecval hvovda renresentatinne