Aftonbladet – 26 mars 1851, sida 3

rarne. Om härmed väl någon historisk kunskap om församlingens tillstånd kunde ernås, förmår jag icke inse, hvad uti sedigt bänseende härmed kunde vinnas. Man kunde icke införlifvss med ett distrikt, det man strax åter borde lemna. Hvad med de af samma sällskap derjemte förordade besök i husen ; iörenämnda fall kan åsyftas, om icke möjligen en fiskalisk uppsigt, under det systeme! i öfrigt förblifver sig oförändradt likt, förmå jag ock lika litet inse. Men, skall man in vända, möjligen har något distrikt varit no; olyckligt att få en själasörjare, med hvilken det icke kan finna sig belåtet. Nå väl! härmed kunde intet värre iaträffa, än som i npärvarande ställning stundom eger rum. Man blifver missnöjd med, men kan dock icke blifva qvitt en själasörjare, såsnart han icke gjor! sig skyldig till något brott eller vågon emb-etsförsummelse, för hvilken han enligt 1:g kan dömas embetet förlustig. Och om till er god ordning måste höra, att hvarje ärende borde anmälas hos distriktets lärare och utar hans vetskap iagen presterlig förrättning inom han: distrikt ske, så kunde, sedan detta skett, ingen biifva betaget att vända sig till en annan, ill hviiken han hyste mer förtroende. Fö: hvarje lårare, som icke uppgifvit allt bopp om sina medborgares aktning oca kärlek, skulle oci detta säkert blifva en ganska kraftig och i de flesta fall fullt tillräcklig tillrättavisning, derest ban sjelf gjort sig skyldig till någon felktighet oeb försumlighet. — Men ytterligare en tredje mycket vigtig förändring skulle ock ganska Jätt låta sig tilfvägabringas, såsom det sy: nes. I Skottland har hvarje pastor vid sin sida ett kyrkoråd, med hvilket han har ati rådslå och öfverlägga om det som till församlingens religiösa och sedliga vård hörer. Det träder tillsammans minst en gång i månaden. Hvarje medlem af kyrkorådet har dessutom sitt distrikt, hvaröfver han måste föra en speciel uppsigt. På detta sätt lifvas intresse för kyrkliga angelägenheter hos församlingens med:emmar; en vexelverkan mellan dem och själasörjaren uppkommer; de sporra ömsesidigt hvarandras nit i det som länder till de ras församlings sedliga lyftning och förkofran. Den kyrkliga disciplinen får ock härigenom sit! etertryck: det uti kyrkorådets pamn beslutn: förekallandet, den utaf detta meddelade var ningen och bestraffningea blir en dom, icke afkunrad af själasörjaren personligen blott och bart, utan en opinionens dom, afgilven af de mest aktade medlemmar af församlingen. Flera reformförslager kunde härtill tilläggas. men vi inskränka oss till dessa tre såsom, enligt vår tanke, de mest maktpåliggande och medförande tillika den minst märkbara förändring i det närarande tillståndet. Härtill mi, till den vigt man härå må vilja fästa, endas! läggas ett fjerde, visserligen af mer underordnad beskaffenhet, nämligen de!, att i den nuvarande klockarens ställe en för hela församlingen gemensam ansvarig kyrkoskrifvare måte antagas, som egde att i sitt eget namn och på sitt eget ansvar föra böckerna. Härigenom kunde religionsläraren, i likhet med hvad ut andra länder eger rum, till icke obetydlig de befrias från det nu bonom åliggande öfverkla gade tidsödande skrifveriet och endast behöfva föra en skärskild husförhörslängd för sit distrikt. I Englands församlingar hafva ocks dylika kyrkoskrifvare eller clerker redan läng egt rum, och vi se ioga våsendtiiga hinder Sf hvilka ett sådant reformförslag här mer är der I orde mötas. (Slutet följer.)