Aftonbladet – 24 mars 1851, sida 1

ARV ADIUR VU VIRA C ISMARUT, VU 35ff SPVVAMDINS SRVASYARSTe kloss ————RREOU Korrespondens-artikel. Berlin den 43 Mars. I vira tidningar finner ni hufvudsakligen ej annat nu mera, än variationer på det evigaj themat: ;Hvad skall det blifva af den ordning och det lugn, som diplomaterna och kabinetsterna ärna producera? Sedan nationalförsamlingarne ej uträttat någonting varaktigt, sedan bajonetterna icke lyckats: bättre, skola pennorna och protokollerna nu försöka sin lycka. Redan i flera månader hafva vi likväl väntat ett tecken blott till någon verkan deraf, och fråga hvilken? Svaret är ännu detsamma: Ingenting. Ingenting har visat sig hända sedan mitt sista bref afgick; vi stå ännu alltjemnt vid samma problem: som förut, nemligen om det vesterländska Midtens Rike, som Osterrike företagit sig att skapa, till motstycke åt det kinesi-! ska läpgst i östern, skall komma till stånd i verkligheten, eller vi åter nödgas kasta ankar i det tyska förbundet: gamla hamn. Det är redan bekant att frågan om den sistnämnda tiliflykten varit på skarpt allvar framställd vid de begge ministerpresidenternas sednaste möte. Furst Schwarzenoberg uttalade hörvid Österrikss anspråk kategoriskt; med den djerfhet som man beundrar hos bonom. Försäkringarne i Omätz låtsade han ej om det minsta; Preussens jemnhöghet visade sig vara en såpbubbla. Oaktadt man velat förneka det sedsp, lit Schwarzenberg till och med oförsynt förstå, att såsom vilkor för Tysklands sanna frihet och för exekutivmaktens kraft och enbet vore återställelsen af tyska kejsardömet det bästa medlet och det som tyska nationen sjelf önskar. Det är begripligt att detta språk icke ljöd angenämt i Berlin. I trots af alla romantiska -medeltidsdrömmar och beredvilligheten att lemna högra handen åt det höga Habsburgska huset, var återställelsen af tyska kejsarkronan likväl något för starkt; I April 1849 hade man i Berlin skjutit ifrån sig denna krona, och känover visst icke heller nu dan minsta ånger deröfver; men att. blifva vasall åt Österrikes unge kejsare: att jemte Bijern och Wurtemberg inträda i riksfurstarnes led, så långt går den pietistiska försakelsen likväl icke. Hr von Manteuffel återvände till Dresden; han fordrade full jemnhöghet för Preussen; och härvid står man och underbandlar än. Efter de sista österrikiska noterna slår sig Wienerpolitiken på afvaktan. Den har icke afböjt de preussiska fordringarne, men icke heller gått in på minsta eftergift af sina egna. Med förvirrande sofistik göres paritetsfrågan till en fråga om den inre och yttre politiken. Förbundsakten tillerkänner ordförandeskapet åt Österrike; derföre, heter det, måste icke blott samtliga tyska förbundsstaterna, utan äfven de utländska makter, som undertecknat Wienska kongressakten af den 9 Juni 1815, förklsra sig bifallande för en ändring. Samtidigt härmed bearbetar Österrike, hotande och varnande, de små staterna, och verkar på sina bundsförvandter, för att förmå dem framställa återgången till den gamla förbundsdagen såsom omöjlig. Man har beslutit att i Dresden tillvägabringa en ny sakernas ordning, och dervid miste det förblilfva: så säga nu stmma kabinetter, som för ett par år sedan ville återuppväcka den gamla förbundsdagen. Emellertid förstår hvar och en att Österrike måste göra hvad det gör. Det trugas vidare på den bana det beträdt, ty bakom det sår statsbankru!ten och den fullständiga inre upplösningen. Det stödjes af sina bajonetter alleInast; lyckas det icke att i skydd af sina bärI massor grundlägga det nya Midtens Rikenx, att befästa centralisationen, med sig sjelf såsom center, att sammansmälta de olika nationaliteterna loch upprätthålla det svindlande väldet genom ITysk!ands politiska makt — då äro vacklandet och fallet cundsikliga. Såsom vilkor för denna räddningsplan fordras Preussens förnedring och Junderdånighet. Detta vilkor bar bittills icke stött I på hinder; furst Scbwarzenbergsdjerfvastatskonst och framgårgen af alla bars planer hafva åfven ägt en viss lifgifvande verkan på sjelfva folket Ii Österrike. Litasom Napolecn eldade fransmännen genom wsigterna till Frankrikes storhet och ära2, samt derigenom kom demj att Iglömma frihetens förlust, likaså äro de under Österrike lydande folken nära nog färdiga att förgäta sina olyckor vid åsynen af statens un