Aftonbladet – 21 mars 1851, sida 2

som för en månad sedan: jag känner, att ja var villad, förblindad då — — — 0, jag ka icke mera gifva er mia hand! Var ädel oci ridderlig, som jag känner er; plåga mig ick med frågor, återgif mig min frihet, eller gi mig, tillade hon, då hon såg, att Salentin stoc som förstenad och med uttryck af högsta ånges betraktade henne, eller gif mig — — — O hvad, Adrienne, för Guds skall säg, säg Din kärlek, hel, odelad och evig! Salentia slöt henne i sina armar, med er salighet, som icke mera var ett segerstolt jubel Adrienne kände en tår nedfalla på sin blek: kind, under det att hon orörlig, med slu!n: ögon och hängande armar lig vid hans brö:t Under tiden hide Hartwig med Anna inslagit en annan stig. Då hon såg Salentin bortgå med den fremmande damen, berättade hon, att grefve Guolding var hennes farbror och sade att han för henne omtalat sin förlofning; men hvad nu Hartwig och Anna för öfrigt sade hvarandra, anser jag desto mindre nödigt att uppteckna, som det blott skulle gifva den samle andliga herrn, då han i sin gungstol läser denna historia, anledning att ännu mera bry den sackars Anna, hvilken jag håller alltör mycket af, för att utsärta henne för, om in deu godmodigaste af alla mäns gyckel. Då dena gamle såg de två paren vandra af nåt skogen, sade han blott förtrytsamt: Det elas nu ingenting mera, än att jig tager den samla stiftdamen von Keppel, Gud signe menriskan! under armen och på en tredje stig vanIrar af med henne under dessa tystlåtna löfvall. Tre månader härefter firades ett praktfullt röllop på slottet Massenbach. Hertigen hade örbehållit sig att der få fira sin kabinett sereterares hedersdag. Han hade inbjudit en hängd gäster, ibland hvilka äfven voro bruens farbror, grefve Guolding och dennes unga naka, grefvionan Adrienne, och med älskväraste munterhet rörde sig den hertiiglige vären ibland dem. På aftonen, före supeen defirade och musicerade hans lif-garde framföre ottet och afbrändes ett fyrverkeri. En stor