Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 2

het, sannt ädelmod och kraft att beherrska sig. Han hade några år tjenat som diplomat, men lefde nu indraget, och sysselsatt med ett vidi omfattande fält af studier, sträfvade han hemigt att tillvinna tyska staterna af andra ransen, hvilka han tillhörde, en tidsenligare och riare politisk ställning. Han hade blifvit bittert bedragen i sin första kärlek och derföre ännu alltid, om icke haade, dock föraktade han det vaekra könet. Men under sista vintern hade den i residenset uppsångna nya stjernan Adrienne von Trauenstein plötsligt uppvärmt och förvandlat honom. Aila örvånades deröfver, oaktadt ingen förnekade utt ju Adriennes egenskaper förtjenade bans yllning. Adrienne var, ehuru afundad, 80vietetens mede:punkt och drottning, och som jådan emottog hon den allmänna hyllning, som gnades benne. Nu tjugofyra år, hade hon lott en gång känt en flygtig böjelse, och det inder första året al hennes inträda i stora verlden. Så var hon kall och likgiltig, under let att alia hänfördes af henness skönhet och nille. Var äfven grefve Salentin likgiltig för henne? Jet syntes så, fastän hon såg honom gerna ch fann honom älskvärd. En morgon träfade han henne allena i sin boudoir. Samtaet föll på ett nyss ingånget giftermål, hvilket aknade alla de jordiska vilkor, som mängden ordrar för eit lyckhgt äktenskap. Huru kan man vara så dåraktig att för ärleken uppoffra sin framtid? sade Salentin. I denna anmärkning låg något oangenämt, fverraskande för Adrienne, som dock svarade: Jag är fullkomligt af er mening, berr grefve; lei finns ingenting dåraktigare än ett sådant ;fler åt en känsla, som alitid flyktig och vanigen väckt af tillfälliga omständigheter, i bäta fallet bloit har ett betingadt värde och pelar -den roll, som en svärmande fantasi föränar den. Då man en gång börjar i en sådan ton, som len Adrienne nu inslagit, låter oändligt mycket säga sig; man bar då på sin sida alla proans, förnuftets och materialigmens grunder och