Aftonbladet – 19 mars 1851, sida 2

Aftonbladet af den 20 Febr. synts en insänd arikel, som från mycket riktiga uppgifter om akadeniska förhållanden (om man ucvdantager de skoingslösa freserna om studenternas ande i början f artikels) gör en temligen löjlig deduktiow till ett öreslaget botemedel, om hvars verkan insändaren yser de mest sanguiniska förhoppningar. Det skulle lott behöfvas, säger han, att tillägga äfren adjunkerna vid universitetet skyldighet att föreläsa, så skulle alla ynglingar med goda anlag dragas från värdshuslifvet och speiborden till mera idaetla och förädlande sysselsättningar. Och på det vetenskap: liga lifvet måste det hefva ett välgörande inflytande, om yngre män kallas att offentligen uppträda i bredd med de äldre. Det förberedande arbete, som nedlägges på sådsna föredrag, den större omfattning och klarhet, som vinnes då hvarje sak frampställes af olika personer och naturligtvis äfven mången gång från olika synpunkter, och den täflan,. som härigenom uppkommer, skola säkeligen framkalla nytt intresse för vetenskaparna om gifva Ry fart åt de akademiska studierna.n I sanning, då man af artikeln för örigt ser att njändaren temligen väl kännver förhålandena vid iniversitetet, måste man betvifla oegennjttan af hela letta förslag om ökade adjunktlöner mot föreläsingsskyldighet. Skulle det verkligen vara förelåsvingar, som fattas oss? Huru gerna skulle vi ej tänka bort en stor del af dem vi hafva, eller åtninstone byta ut dem mot annan slags undervisning, om sådan funnesatt tillgå! Om den föreslagna öråndringen skedde, skulle från professorernas redan dest besatta föreläsningsrum några åhörare bortgå dill adjunkternas — kanske blefve några flera audisorier tomma, än de som redan äro det — det vere hela förändringen; hvad som är säkert är att kälarlifvet och studierna bedrefvos alldeles såsom förut. Det är deremot en omständighet, som insändaren har förbisett och troligen många bland läsarne af de ippskrämmande artiklarne mot studenterna, ej tro, nen som torde förtjena tagas i batraktamde. Ar det j nemligen märkvärdigt, att studenterna, som blifvit skildrade såsom fullkomligt af instinkten och lustarna styrda varelser, håglösa, slappt, m. m., taga ig fribeten att tänka öfver sina förhållanden äfven le? att en djup känsla af universitetets uselheter ör sig I äfven deras sinnen, gifver sig luft till och ned i deras samtal, fastän kanske ej så ofia, emedan de veta det vara för dem så fullkomligt lönlöst att tala. derom? År det ej märkvärdigt, att den kättjefulla, -.anklösa anda, som mean påstår råda hos dem, i sjelfva verket ingslunda är rådande, om den ock ianes hos några få? Skulle man ej blifva särdeles förvånad, om man vid en blick i studenternas hemif funne, att en studielust, som blott för den full-xomliga bristen på ledning bortslösar sna krafter på mycket, som föga gagnar både i examina och i oraktiska lifvet, är hos tre fjerdedelar hela skaran det utmärkands draget, i stället för den håglöshet, som man bemödar sig att hos dem skildra? Och hvad källarlifvet angår! Hvad bevisa daterna if några tiotal obstänksamma dagdrifvare eller förstörda rouger, tillräckliga att bilda en stående armå oå källarne, emot andan hos studenterna i allmän1et? Det är sannt, att här fianas få, som ej besöka jsssa de enda tillgångar till nöje, förströelse cch tanxens hvila för studenten, men hvad bevisar det? E!ler är det kanske att förvånas och sjunga ve öfver, att när det tryckande oket af lexläsningen och: neligheten hväser till studenten: fortfar! blif nedstämd, förläst, tviflande, mjeltjuk, besynkerlig och ädd för dig sjelf, eller ock sök några timmars förtröelse der den här kan ensamt fianss, i kamrvateraas glada lag; sup och rasa en dag, så uthärdar du itminstone med gladt mod vid koilegiet och det systemlösa plugget en vecka till eller två — är det då att förvånas öfver, säger jag, om, vid detta angeväma val, ban rusar ut pi lifvet och om yoglinsens lustiga mod brusar upp likt champagoen då ien efter långvarigt fängelse får andas frisk lifsuftb? Nu har hen gått ut för att roa sig — hvart vär då vägen? Till kamrater. De äro här hans nda vänner och fränder. — Kamraterna äro mosigav, måste akojas upp: hvad är naturligare än att man då går till Norbergs, eller kerstens. aller Lundeqvists, eller — — — hvad alla Fördarfvev, heta. Der ger man näringsbekymmer och 1entamensbekymmer permission, uppstämmer muntra sånger och hvässar skämtets udd, de: har man den dubbla fördelen att få bryta emformigheten i sina sysselsättningar genom att med vännerna dricka alt gles och få betjenss af en ofta vacker och rätt munvig Hebe, det enda slags qvinnofigur,, som man stundom på månaders tid ser, utom madlamen som städar och frun som kokar midåagsmatem, eller pisan som hemtar den. Nu lefves), nu sikämtas, nu sika molnen från allas ansigten och i glädjen begår nan stundom öfverdrifser, dricker plidt over törster, såsom det sker annorstädes i verlden, tönmer sedelboken på de sista hackorna och — — —. Nåväl! nögst sällan torde ett dylikt upptåg ångn en af delsagarne; man känner att det är nödvändgt, och när man om morgonen efter sin bvilodag aknar, betraktar man sin bokhylla med vida käriwre blickar, man småskrattar för sig sjelf, då man i minnet geaomlöper egna och kamraternas skämt och pojkstreck dagen förut, bygger några luftslott,, läser med en lust, som om man såsom general-en-chef skuile sröfra en fästning, och går åter med lätta sieg och ljus blick till dess dem förra förstämdhetsn, grubblet, vantron lägra sig kriag hjertat. Då längtar nan åter efter glada ansigten, hvilkas gädje man förstår. Se der äfven en förklaring på källarlfvet! Jag tror att mera än hälften af Upsalas studater skola nedgifva dess sanming. Hvad fordrar mn af oss? Vi äro i den ålder, då menaiskan mint har förnåga att styra sina böjelser, att ouppkörlgt ech segt arbeta för ett mål, såsom mannen gör det. Och dessa dina gullgossar, samhälle, dessa som kostat sio pappa minst vid akademien och som af tröghet aller en jernvilja, som, glömsk af raal-verlden, fördjupat sig i abstraktionens bottenlösa afgrund, kommit dig till godo, i det närmaste obesmittade af källarlifvet — just de hafva blifvit de läckra pedanterna, ljus i sanning! — och af de sednare har du serbergerat en del på — dårhusen. Jeg bar sagt: Studenterna taga sig ocksså friheten att tänka; och detta oaktadt dena servila undergifaet, hvarmed de måste söka sina höga förmäns och examinatorers gunst, såsom Afionbladets: insändare mycket lyckadt uttrycker sig. Hvem kan: tvifla, att le ju skulle taga emot bättre undervisming än af kollsgiiskeletter och föreläsningar, ädlare syssolsättsaingar på lediga stunder än källarens, bättre nöjen in glasets, med uppräckta händer? Men att få allt detta synes blott ett, derföre af studsntem så efteriängtadt medel: akademiens förflyttnirg till Stockholm. Det är raturligt att studenterna, nästan lika litet om våra värda medborgare in toto, stå sam en man för sina allmänna åsigter. Somliga ärc barn till :ankeutveckiing, somliga hafva, efter fruktlösa benödanden att bikomma någon lafvande kunskap, -edan gripit till brödläsningen och öka komma fort hårifråo på hvad sätt som helst. De verkliga stulenterna, vi mena det flertal, som för samhällets, likasom för sin egen skull, önska att vidl universietest bildvingen skall befrämjas, oeh svm förstå hvad is önska, dessa studenter se blott i akadermiens f7ttaing till hufvudstaden möjligheter att vid:densamma få göra verkliga studier. Der, säga de,, hafva vi vänner och slägtingar, der kunna vi få se: huru ansat folk än studenter, profe sorer och bracikor se ut), ter finge vi i en egen eller en väns familjekrets söka srsättviog för det försmådda källarlifvet. Dar hade äkarne sjukbusen och Carolinska institutet alltjemt