Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 1

SoH 2NUTSDURBaL — mMOllan äl. 4 och 2 Ooltermldd. Anden i Naturen, AF HANS CHRISTIAN ÖRSTED. Öfversättning af J. J. Åstrand. (Götheborg, C.F. Arwidssons förlag 4850. 4 rdr bko.) Gårdagsposten från Köpenhamn medförde nyheten om den store naturforskarens frånfälle den I dennes (vid 73 års ålder och efter några få dagars sjukdom) och har dervid erinrat oss om en kittills uraktlåten pligt, den att omnämna ett ibland hans sednaste och märkvärdigaste arbeten. Detta arbete skulle redan förut kunnat kallas hans vetenskapliga testamente, cch bädanefter kan man så anse det med ännu större skäl. Det är egentligen en samling af flera uppsatser, än i dialogform, än i afhandlingsform och författade vid olika tillfällen under den längre tidrymden af 36 år; men alla utgå från samma synpunkt, och äro här förenade till ett helt. Författaren har länge innehaft det högsta rykte som naturkunnig, genom sin bekanta anvisning på sambandet emellan elektriciteten och magnetismen, en af det slags till sina följder omätliga upptäckter, som forskningen endast sparsamt gör under årtusenden ) och som sedan i vår tid hunnit skänka sambhällslifvet ett verkningemedel af så oberäknelig vigt som den elektriska telegrafen, för hvilken elektromagnetismen är ett vilkor. I afseende på mångsidig sakkännedom och vidsträckt erfarenhet inom de mest olikartade grenar af naturkunskapen, har man jemnfört Örsted med Alexander von Humboldt, som han likväl gått framom i praktiska resultater. Men i den skriftsamling, hvarom här är fråga, har Örsted tagit ett steg längre äfven på teoriens fält; han är! icke blott naturforskare, utan naturfilosof. Anden i Naturen är en naturfilosofi af det mest fjerrskådande slag; och vid minnet af halfkunskapens många anspråksfulla men misslyckad försök i samma väg, kan verlden prisa sig lycklig att en så djupt invigd, så lugnt skarpsynt forskare som Örsted, icke ensamt stadnade med sina blickar inom de omedelbara rönens horisont, utan stundom spanade bortom den, och antecknade hvad han såg. Hvad såg han? På den under ett halft århundrade af honom ihärdigt fullföljda banan spårade han mer och mer tydligt ett hela naturen genomskimrande förnuft, och fördes deraf till insigten om ett förnuftsvälde, som råder i all tänkbar tillvarelse. Samma kraft, som herrskar inom naturen utom oss, från det största till det minsta, herrskar åfven inom menniskoanden; den är till väsendet densamma, godhetsfull, skönhetsrik och i evighet utgående från en evigt skapande gudomstanka. För den som hinner att varseblifva denna kraft i dess verkningar, öppnar sig en högre verklighet än den omedeibart för sinnena fattliga; grunderna för det sanna, goda och sköna afslöjas och det vetenskapliga steget till gudskunskap förbaredes. Den första bland de i denna samling förekommande uppsatsen har till öfverskrift Lifvel i lingen; det är en dialog, hvari äfven fruntimmer deltaga, och följes af en annan dialog, med rubrik FPVattenkonsten. Begge åsyfta en försoning emellan de två verldsåskådningar, af hvilka den ena utgår från det andligas och den andra från det kroppsligas alltför ensidiga uppfattning. Den förra dialogen är på samma gång så populärt hållen och så följdriktigt bevisande, att den läsare eller läsarinna måste vara klent begåfvad på slutkonstens vägnar, som efter läsninsen häraf ej inser den stora naturgrundsatsen om ifvet i tingen och deras tillvaro genom detta lif, ifven när de tyckas så liflösa som stenar. Dialogen om bFattenkonstens utvecklar samma tanka ytterligare, men visar tillika huru skönhetsintrycket uppkommer när naturlifvet framträder tydligare, och huru skönheten alltså har samma eviga upphof. I den tredje uppsatsen: Om förhållandet emellan tänkandets och inbillningskraftens upp ) Upptäckten belönades ock med det ena af de tre högsta pris, som franska institutet haft tillfälle att utdela sedan sin stiftelse, och som enligt institutets stadgar endast tillkommer den, som öppnat någon ny och vigtig bana för nsturkännedomens utvidgning. ————— AL mee a