Aftonbladet – 14 mars 1851, sida 2

Men generalenx, sade han, liksom till sig sjelf, bar en hand af stål och ett hjerta af jern, säger man, och förstår handtverket. On kunde bruka bonom ... ,Och hvad säger man vidare? inföll soner vied. Att han med biträde af sina svarta hedniska slafvar mördat, strypt vår sköna fröven. I brunnen i hens hus i Marseil? skall han sedan störtat henne, eller, som andra påstå, sönderskurit den sköna kroppen till föda för hans svarta, hedniska hundar; ty ingenstädes i huset har man funnit liket. Påkallar icke detta hämnd? Äro vi icke Ornanos vasaller? Har icke herrskapet alltid gjort oss godt? O, ni hade, som jag, bordt se huru hårdt och vildt ban bemötte den sköna, fromma signoran — och för er skulle det då vara en glidje att aftrycka banen! Baronen är död, baronssan gammal, svag och en qvinna — och den mördade har inga bröder. Men vi äro i deras ställe; och om min kula felade, om djefvulen nedsköt mig, så vore: min mun evigt fördömd, om den i döden för den sköna fröken lit höra biott ett enda jemmerskri.n Ademo fattade bäftigt bössan, kysste helgonbilden s:m hängde om hans hals och lemnade hyddan med vildt hotade blickar; med glad min följde honom sonen. pHvart gå de? frågade den gamla, döfva vid den, och Marta skrck namnet Josefo i hennes öra och gjorde henne allt begripligare genom tecken. Den gamla nickade tillfreds med hufvudet och stirrade emot dörren. En lingre paus inträdde; sedan föllo afläget i skogen två skott efter hvarandra, Ge nact kastare Marta sig under krusifixet på knä och bad höst; äfven den gamla sammanknöj pte de torra händerna. utan act tiga ögonen ifrår dörren. Der ner soro tvåfaldiga uch afen blandning, endast möjlig, fostän icke urskuldad, af folkets egendomliga bruk. Qvinnorna bido på samma gång för framgång af männens blodiga v.rk och för de dödades lätta och nådiga slut. Der.s ovisshet räckte icke länge. Häftiga röster hördes i skogen och man närmade sig