Aftonbladet – 14 mars 1851, sida 1

SET nn emeilertid besegrar republiken alla anfall. Kraften af dess sanningar är sådan, att de till och med framstråla genom den slöja af obscurantism, hvarmed man vill förqväfva dem; allt detta Joaktact, i trots af hvilka attentater som helst, är folkets instinkt med republiken, — och den består. Skälet dertill är enkelt och obestridigt: republiken är klarlet för det sunda förnuftet, rättvisa i afseende på hvars och ens rättigheter, försoning för hittills förtryckta och förtryckande och följaktligen mot hvarandra fiendtiga intressen, en nödvändighet för de toderna samhällenas utvectling. Med undantag af de galna gengångare, sum icke förtjena något afseende och som vilja intruga suveränitetsbegreppet i en ofattlig dogm om monarkisk ärftlighet, kan man säga att det gesom et allmänt samtycke erkännes,, att nationalsuveräniteten ligger hos nationen, såsom. ock sjelfva uttrycket angifver. Hvad har nu denna Februarirevolution gjort, från hvilken ett nytt tidehvarf daterar sig för Frankrike och skall datera sig för Europ ? 1830 års karta antog väl den demokratiska principen, men dea konfiskerades geaon konungadömer. Men revolutionen realiserade bvad som redan låg i instinkt och behof; den gjorde sanning af hvad som var lögn. Februarisegren är dessutom stor och fraktbar i det fall, att den, väl fulländad, erbjöd samma fördelar åt både regerande och besegrade. Må man säga oss någon proskription, någon konfiskation, någon hämnd, ja ens någon Sfverdrifven stränghet, som utgått från denna likväl så mycket smädade revolution. Den var en seger för alla, icke ett nederlag för Låg or. Den täntte aldrig på gårdagens afsöndrande rå;närken; den inbjöd hela verlden till åtnjutande al sina segrande principers fördelar; den har försökt alt sammansmälta det förfiuinas stridiga elementer, mot hvilka den stridt — att sammansmälta dem, säga vi, i universalsuveränitetens stora enhet, Nu fråga vi, är det klokheten och det sunda förnuftet, är det rättvisan, är det nå golintresse, är det nuvararde samhälles Ibåstoriska utvecklings logik, som har skäl att uppträda mot republikens principer och institutioner ? Må man besinna det, att hvar och ea som bekämpar republiken, tillhör uågot parti. Dem endasi är icke något parti. Legitimismen är ett Parti; dep önskar grefvens af Coambord restauratior, såsom konung. sOrleanismen är ett Parti; den öaskar en styrelse under hertiginpps af Orleans regentskap. Bonepariismen ör, ett regering gerom bh. ett plagiat af d 3 Personlig en persoalig par!i; den önskar en ejsarens brorsson och gencm kejser!iga institutionerna. ärelystnad, personliga intressen, institution, se der grumdkarakteren för bb de legitimism, orlesnism coch bonaPartista, För dem finnes iniet cnnaat mål än eD individs triumf. Men republiken är icke den ellem den personer, den eller den familjen, den eller den ärelystnaden, dei eller det intresset: den är folket. Folket är dess mil, folket är dess ursprung, folket är dess medel, med ett ord — såsom sagdt är — folket, det är republiken. Må man jemföra och välja. Ja, man har redan jemtört och gjort sitt val! De tre partierna, det orleanistiska, det 1egitimistiska, det bonapartistiska, äro således ömsesidigt exklusiva, de äro exklusiva såväl i afseende på hvarandra som i afseendt på nationen. Republiken ensam kan sinsenellan försona alla dessa fraktioner, åtminstore så vidt somm de alla hafva elementer som iro landet verkligen tillgifna. Republiken säger till orleanisterna: J ogilen legitimism och bonapartism. J viljen icke på något vilkor låta det eller det partiet få öfvervägande makt. De skulle lika litet låta der lå någon öfvermeakt. Hvad är då att göra? Om ej att alla gemensamt erkänva nationens suveränitet. Nationen är icke rival med någon. Repubiiken säger till orleanisterna: såsom parti kunnen j icke gifva vika för edra rivajer legitimisterna och bonapartisterna. Men såsom medlemmar af den suveräna nationen kunnen j tolerera dem vid eder sida, emedan de hafva samma anspråk och rättigheter som , emedan de äro edra likar och icke edra herrar. Enligt edra åsigter skul!e det anses om en usurpation, om någon ledamot af ett unnat parti, hvilket som helst, utom edert eget, vefordrades till makten. För eder kan endast len suveräna nationen blifva eftertriädare i den uveränitet, som j hittills hafven ansett peronifierad genom en familj. Förödmjukade af — Vare sig orleanistiska eller bonapartistiska egeringar, skolen j aldrig förtryckas af min, som är allas styrelse. Republiken säger till bonapartisterna, åtninstone till dem, som, utan att alldeles bort